Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hilda Borgström. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
Fot. A. Peterson. Göteborg.
Hilde W a n g e I i By gg m äst ar e
Solness. 1893.
tär föreföll icke Baronin Orska von
Bleichrö-der som Erdgeist!
Hilda Borgströms konst tycks mig aldrig
ha stått det primitiva nära. Det hade inte
heller varit vidare lämpligt med den repertoar
som varit hennes. Eller skall man säga: i
så fall hade denna repertoar säkert inte
blivit hennes? Man vet det ju inte då det
gäller en konst så ofri i sin självutveckling som
skådespelarens.
Det avgörande i Hilda Borgströms konst
har icke varit eruptiv styrka eller
avslöjande hänsynslöshet. Det som först tagit oss har
varit charmen, spiritualiteten, den raffinerade
formgivningen. Men det väsentliga, det som
fört henne fram till storheten är hennes in-
telligens och människokännedom, hennes
livskunskap. Jag skulle vilja kalla henne den
visaste av våra skådespelerskor. Då man ser
tillbaka på räckan av hennes scengestalter
ända från Hilde Wangel till Elise i Pelikanen,
kommer åter den gamla satsen från Terentius
för en, och man tänker: intet mänskligt är
henne främmande. Ett säkrare fundament
gives ju icke för scenens konst.
Hilda Borgströms konstnärsindividualitet
för tanken till dessa människor, som sett
mycket av livet och lärt av det, men vilka icke
tala om allt vad de veta, som hellre med ett
intresserat småleende lyssna till andras för- .
troenden än de blotta sina egna hemligheter
och därför ge oss intrycket av att äga fonder
av förståelse och vidsynthet. De äga
erfarenhetens mildhet och överlägsenhetens godhet i
sina domar men också erfarenhetens kyliga
argumenteringsförmåga och överlägsenhetens
reserverade värdighet. Den yttre harmoniska
avmättheten besitter lika mycken tjusning och
lockelse som oåtkomligheten i deras väsen.
De båda dominerande rollfacken i
skådespelerskans repertoar ha varit damen av värld
och damen av halv- eller annan decimalvärld.
I förra fallet har man först frapperats av
skönheten och elegansen, aldrig påträngande
som en glansbild eller påhängd som en
mo-dehussskylt. Man kunde förr i världen ofta
tycka att grevinnorna på scenen voro klädda
som kokotter och kontorsfröknarna som
grevinnor; numera är ju klädkulturen på scenen
betydligt uppdriven och klädgränserna för
övrigt i verkligheten utjämnade åt alla håll.
Hilda Borgströms konstnärliga takt har i detta
avseende varit lika säker som annars, och
för-nämiteten har utstrålat från individen bakom
apparitionen. Allt det personligt säregna har
här sammanfallit med figuren, blivit realism
på samma gång som ett utsökt raffinement.
De ha ofta varit spirituellt och ironiskt
kyliga dessa damer av värld, men ofta också
spirituellt varmhjärtade, vilken senare
kombination ju är betydligt ovanligare än den
förra. Deras emellanåt ganska invecklade och
intima konflikter har Hilda Borgström lagt
fram för oss i intressant psykologisering och
skarp analys, med en fulländat avvägd
konstnärlighet i formgivningen, som inte ett
ögonblick givit oss anledning till den litet genanta
förnimmelse, som ibland kommer över en på
teatern, att man står och tittar i ett
nyckelhål och bevittnar saker som man inte har rätt
att bevittna.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
