Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Knut Stangenberg — en skämtare. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L aur in
ful järnvägsstation, där man ser konstnären
efter en jakt sitta i snövädret, ger oss det av
stämning, som är så dyrbart för ett sinne
som förstår men som nu lär vara
gammalmodigt. Man kommer att tänka på
Stangen-bergsordet
att själ’n är den del’n," sora mest . plär fallera.
Stang är frisk och gammalmodig. Är det
ej för resten en rätt trevlig sammanställning?
Han tycker om unga flickor och gamla
herrgårdar, och både bilden av ungdomarna och
den vers, där han beskriver deras känslor i
sommarnatten, göra en glad långt in i ens
svenska hjärta. Det ligger en liten doft av
svensk litteraturhistoria och historia i det
nedanstående uttrycket »Farkär».
Men annars är det himla-kul att vandra
såväl för kandidater som för andra
med herrgårdsfröknar samman över äng,
då tystna’n är så tyst, så man förnimmer,
hur fröken-hjärtat klappar — och ett skimmer
ur fröken-ögats blygt förstulna bläng
samt tjuset av den aura som simmar
kring unga sköna fröknar alla timmar,
speciellt kring dem, som blomma vid en härd,
från bullret fjärran bakom herrgårdsgrindar,
med sprött behag, som minner om de hindar,
som ha i far-kärs park sin skygga färd.
Knut Stangenberg har skrivit lustigt och
tecknat så att man skrattat hjärtligt men i
båda fallen känt, att det fanns allvar på
bottnen och att allt är sett »under evighetens
synvinkel». Det finns en grund av
blyghet, av skogsdjursskygghet hos
konstnären och jägaren Knut Stangenberg. Ingen
har förstått uggleskriket, gökropet och
kornknarrens mystiska låte så som han. »Jo,
Bruno», skulle Stangenberg själv säga, och
då får man väl ge med sig. Men säkert är,
att vi svenskar ha fått både av hans penna
och av hans ritstift dyrbarheter av en blyg,
manlig, äkta humor. Man skulle önska, att en
ännu större del av svenska folket skulle
tillägna sig dessa värden.
Ur Julis sista kväll.
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
