Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Österrike och det nutida kulturlivet. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Anton Wildgans.
nu äger. De äro nationella kulturhärdar,
Wien är övernationellt, europeiskt, på
samma gång det äger den naturliga rotfasthet,
den internationella lokalbestämdhet som
aldrig kan åstadkommas vid konstgjorda
internationella mötesplatser som Genève.
Man har vid fester och kongresser hört
främlingar från båda sidor Atlanten tala
om Wien och om Österrike som »Europas
hjärta». Lokalt är liknelsen ej oberättigad.
Eljest torde i varje fall Paris ej vilja f
rån-träda sina anspråk på denna plats inom den
organism vars delar i våra dagar göra
uppror mot varandra.
Men den andliga odlingens arbetare veta
i varje fall vad de äro skyldiga ej blott det
gamla, men också det nya Österrike. Och
de vilja ogärna göra tankeexperimentet att
den österrikiska kulturen skulle försvinna
eller begränsas till ett omfång rimligt för
en fattig tysk småstat, som dömts att leva
i en hopplös isolering. De vilja icke ens
i fantasien se för sig det tomrum, som
skulle uppstå om musiken tystnade, om
Wienoperan och Burgteatern för alltid
stängde sina portar, om konstens skolor
och verkstäder lades ned, om universiteten
i Wien och Graz med sina institutioner,
laboratorier och kliniker bommades igen.
Medelpunkten som drog till sig kraft, och
från vilken kraft och ljus strålade ut,
skulle ligga död och slocknad. Kunna vi
tänka oss att Paris skulle utplånas som
kulturstad eller att London lämnas att
vegetera och avtyna?
Världen önskar säkert ingenting högre
än att Wien skall bevara sin ställning
såsom kultur stad och Österrike såsom
kulturland. Men tar den konsekvensen? Låter
den sig angeläget vara att skapa de villkor
som ensamma kunna göra det möjligt för
det nya Österrike att uppbära den roll som
historien och det geografiska läget
ofrånkomligt anvisat det? Det vore ett palliativ
att i en gynnsam konjunktur göra ett
sammanskott för att från dess skuldror avlyfta
den tunga det utgör för ett litet land att
uppbära de stora traditionerna.
En livsduglig och sund kultur kan ej
drivas fram med konstgödning under en
glaskupa. Den kräver jordmån och luft. Den
blommar endast bland ett folk, som har
hälsa, kraft och framtidstro. Wien såsom
kulturstad och Österrike såsom kulturland
kunna upprätthållas endast genom att den
österrikiska staten definitivt medgives ej
blott rätten att leva utan också
möjligheten att leva. Vilka åtgärder som för detta
kunna bli nödvändiga och vilka utvägar
som härvidlag kunna tänkas är
statsmännens sak att utreda. Här har jag blott velat
peka på att ett lösande av detta spörmål ur
den europeiska kulturens, ur
världskulturens synpunkt är ett ofrånkomligt postulat.
1 anknytning till ovanstående uppsats hänvisa vi intresserade läsare till följande tidigaie
uppsatser i Ord och Bild: Max Eisler, Wiener-gobelinerna 1921 s. 241; Maja Loehr,
Tysk-Österrikes moder?ia diktning 1921 s. 599; Maja Loehr, Burgteatern i Wien 1923 s. 413, 467;
Maja Loehr, Schönbrunn 1926 s. 129.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
