Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Armas Järnefelt. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Armas J är ne f elt
Stockholm skall denne nu återvända till sitt
första hemland för att övertaga chefsskapet
för Finska operan i Helsingfors. Sonen till
militären och vetenskapsmannen, sedermera
senatorn Alexander Järnefelt, som enligt
den citerade memoarboken vid unga år blev
gripen av den av Snellman propagerade
»finskhetens idé», har länge känt längtan
hem till Suomi; där säger han sig nu en gång
ha sin rot.
I det högt bildade hemmet var musiken ej
det minsta bland de konstnärliga intressena;
modern spelade piano, och fadern, berättar
Armas Järnefelt själv vid ett samtal med
denna artikels författare, hade ett skarpt öra, som
t. ex. när det vid stråkkvartettspel brast i
renhet, kunde avgöra vilket av instrumenten som
var felstämt. Musikörat gick i arv på sonen,
som vid något tidigare tillfälle omtalat sitt i
barndomen upptäckta absoluta gehör. Efter
avlagd studentexamen och någon tid jämsides
med akademiska studier genomgick denne
Helsingfors’ musikinstitut, där Martin Wegelius
undervisade honom i musikteori.
Härmnings-talang visar hr Järnefelt, när talet kommer på
institutets pianolärare, Feruccio Busoni och
dennes senare av en devot beundrarkrets i
Berlin uppmuntrade, ej så litet tillgjort
olympiska sätt att vara och tala. Men ett sällsynt
rikt och impulsgivande intellekt och en
ypperlig pianist var han. Och den mest solida grund
lade han som pedagog: exekverandet av Bachs
inventioner var obligatoriskt, och det hade
varit otänkbart att någon av hans elever ej
skulle ha spelat de mest remarkabla fugorna
ur Wohltemperiertes Klavier. Såsom belysande
för Busonis fordringar nämner hr Järnefelt,
att han såsom avgångsprov måste exekvera
den första C-durfugan ur sistnämnda verk ej
blott utantill, men också transponerad i vilken
begärd tonart som helst; det gick väl an,
säger hr Järnefelt, med memoreringen, svårare
var det med den förändrade fingersättning
som blev en följd av transponeringen.
Beträffande komposition var Albert Becker
den lärare, för vilken Järnefelt, under en
Berlinvistelse 1890, vid 21 års ålder, lärde sig
mest. Det i uppslagsböcker omnämnda
elev-skapet till Massenet inskränkte sig egentligen
till att han, såsom utlänning endast
extra-elev vid Pariskonservatoriet, bevistade och
naturligtvis drog nytta av de lektioner, vid
vilka kompositionsprofessorn genomgick och
gav sitt utlåtande om framlämnade
kompositioner; själv kom Järnefelt ej att visa upp
någon sådan. Det ofta konfektsöta i hans egen
musik hindrade ej att Massenet var en
överlägsen intelligens; särskilt fann den
Wagner-bitne unge finnen det givande, när läraren
(som själv i några av sina operor visat
påverkan av Bayreuth-mästaren) spelade ur
partituret till »Mästersångarna» och påpekade
detaljer i instrumenteringen.
Efter fortsatta studier i Berlin kom
Järnefelt i tillfälle att inifrån sätta sig in i
operaförhållandena och förvärva den för en
operadirigent nödvändiga scenmusikaliska
erfarenheten, nämligen såsom »Korrepetitor» —■ ej
att förväxla med vad som hos oss kallas
kör-repetitör — vid olika tyska scener; han var
sålunda »sångrepetitör», hjälpdirigent med
främsta uppgift att instudera solopartierna vid
piano. En flerårig dirigentverksamhet i det
musikaliskt livaktiga Viborg avslutade
förhistorien till Järnefelts Stockholmstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
