Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från O fi er ans spelar
Av Agne Beijer
J[ RAN OPERAINSTITUTIONER
världen runt ingå oroande jobsposter.
Miljonstäder i Amerika anse sig icke ha råd att
underhålla någon opera längre, planerna på
en nationell engelsk opera ha efter år av
förberedelser måst skrinläggas, och överallt
annorstädes kämpa de bestående operaföretagen
med stora svårigheter. Icke minst i Tyskland,
där man dock ännu liksom i Italien kan tala
om ett verkligt behov hos de breda lagren av
en musikteater som syftar högre än revyn och
operetten.
Den kris operan genomgår är icke enbart
en reflex av världskrisen. Denna har endast
bidragit att göra ett svårlöst problem ännu
mera svårlöst. Att operan är en föråldrad
konstform ha vi hort som oftast sedan
åtskilliga decennier tillbaka. Domen är en smula
summarisk. Större aktualitet har frågan om
operan som kulturfaktor är värd de stora
offer det allmänna bringar den. Hur många
här i Sverige kunna säga att de uppriktigt
skulle sakna operan, om de icke längre hade
den? Jag menar naturligtvis utom deras krets
som finna eggande eller inbringande
arbetsuppgifter i den. I centrum för den
egentliga musikpublikens intresse stå numera på
ett helt annat sätt än förr
orkesterkonserterna. Och som teater betraktad kan det synas
som om operans enda övertag över talscenen
vore den grannare utstyrsel den har
förevändning och tekniska resurser att förlusta
dem med som finna nöje däri.
Att operan icke ekonomiskt bär sig är
förvisso i och för sig icke något skäl att
förneka den existensberättigande. Operan har
aldrig burit sig ekonomiskt och har icke
desto mindre en ärorik historia. Ärorik icke
endast i yttre måtto. Den har grävt djupa
fåror i den europeiska odlingens tegar, det
folk som icke haft en nationell operakonst har
en strävare uppsyn än grannen som ägt en
sådan. Italiens andliga fysionomi skulle sakna
några av sina mest markanta drag, om icke
Rossini och Verdi haft sin hand med vid dess
modellering, tysk psyke av i dag skulle icke
vara densamma om man ströke Richard
Wagner ur annalerna, engelsmännen äro vad de
äro till en del därför att ingen engelsk Verdi
eller Wagner kommit grunden för engelsk
lynnesart att rista i något emotionellt
vulkanutbrott.
Och Sverige? Vi behöva icke borra
särdeles djupt i vår kulturgrund för att stöta på
avlagringar av den gustavianska operan.
Utländska konstnärer hade sitt finger med i det
kulturbygget, men svenskt blev det likafullt.
Så gott som helt och hållet lånad var
däremot den musikdramatiska eld vid vilken vi
värmde oss under iSoo-talet. Weberoperan
var sprungen ur samma mark som mycket i
vår egen romantiska konst, från Atterbom till
Marcus Larson, dess lyriska innerlighet och
oskuldsfullt demoniska fantastik spunno sig
osökt in i svenskt känslo- och fantasiliv.
Donizetti och Meyerbeer betydde nog mest en
inbillningens och örats förlustelse för
stunden och satte väl inga svenska hjärtan på
allvar i brand, om icke för den sångare eller
sångerska som briljerade i bravurariorna.
Men Verdis musikdramatiska eldbränder ha
tänt mången vådeld även Hos oss, och
mycken svensk idealitet har nog sugit honung ur
Gounod’s och Thomas’ melodiska sötma.
1800-talets från främmande land hämtade
operaromantik har överhuvud taget varit oss en
gåva på gott och ont. Somt däri passade oss,
somt var hälsovådligt. Mycken mjäkighet,
mycken teatralisk förljugenhet i svenska
känsloattityder och känslovanor kunna nog skri-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
