Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelar
Z o r a i m a. Dekoration av J o n- A n d.
stilren pastisch på ett rococodivertissement
som inlägg. Vi få realistiska scener ur
garnisonslivet och visioner av Alexander I :s
Petersburg, vi få också i birollerna en och annan
karaktärsstudie som etsar sig i minnet.
Utmärkt tecknad är den gamla nåden från
an-cien régime som drömmer om Paris på
Ludvig XVI :s tid, tyranniserar sina pigor och
dör med en Grétryaria på sina läppar. Men
allt detta är sammanfört utan sinne för
dramatisk eller musikalisk ekonomi, det
kräver en följsamhet i känslomekanismen både
hos publiken och hos artisterna, en
förmåga att vinna ut så mycket av ögonblicket
att det kan lösgöras från vad som går fore
och kommer efter och leva sitt eget
dramatiska liv som säkerligen ligger naturligare
till för rysk mentalitet än för svensk.
Mycket gott arbete hade dirigenten Herbert
Sandberg och regissören Hyltén-Cavallius
nedlagt på inövningen, mycken stämprakt
utvecklades i huvudrollerna av Brita Herzberg,
David Stockman m. fl., och Gertrud Pålson
Wet-tergren åstadkom en ypperlig rollstudie av
den gamla änkenåden. Men den rätta
legeringen av slavisk indolens och slavisk
explosivitet, av hänsynslös själsbikt och
fladdrande operafantastik hade man inte lyckats
finna formeln till. Och gudarna skola veta
att den inte är lättfunnen. Vid den
föreställningen hade också Jon-Ands ingivelse fört
honom bra långt på avvägar från den
stämningsvärld som partituret gav atmosfären till.
Bisarreriet är i och för sig sannerligen inte
främmande för hans pensel. Men det är
gärna ett torrt och konstruktivt bisarreri han
laborerar med, icke som hos Tschaikowski ett
de labila känslostämningarnas. I ett verk som
detta betyder det dekorativa anslaget mycket
som introduktör i och uttolkare av verkets
anda. Man har rätt att ställa krav på att det
håller tonen.
Desto bättre slog hans uppfinning till i
den spanska rapsodi som gick under namnet
Den fagra Fregona, en liten i och för sig
ganska obetydlig opera-comique av Raoul
Laparra, som faktiskt fick sin egentliga
fräschör av Jon-Ands ljusstarka och spanskt
paranta scenbilder. Den gången konstruerade
Jon-And inte på fri hand, hans lek med form
och färg, som i och för sig inte var mindre
fri än vanligt, hade en kärna av personlig syn.
Man märkte att Jon-And känner och
förälskat sig i Spanien. Av årets nyheter var
Den fagra Fregona den enda som visade
tendenser att bli publikfavorit, mindre på grund
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
