Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska konstpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rafael Lindqvist
allmänna fosterländska krigsentusiasmen. Han
kämpade som officer vid en rysk
milisbataljon mot fransmännen vid Gutstadt och
Heilsberg och erhöll en svår huvudblessyr i det
senare slaget. I den finska kampanjen 1808—
1809 deltog han som officer vid Livgardets
Jägarregemente i expeditionen till Åland.
Hans fältliv i Finland har bl. a. inspirerat
honom till den högpoetiska natur- och
stämningsmålningen »Fragment ur en rysk
officers brev om Finland», delvis även till odet
»Till I. A. Petjin», hans vittre vän och
lysande vapenbroder, som stupade år 1814 i
slaget vid Leipzig, där även Batjusjkov var med
i elden. Odet inledes med följande rader:
Du, som Martis gunst åtnjuter,
som med mig mot svensken gått,
du som jag gett krigstributer
ej åt ärans herre blott:
medan myrten du och lager
vid din morska kiver’ knöt,
satt jag ensam, trist och mager —
och förgätmigejer bröt.
Minns du, ärans gunstling glade,
Idensalmis hemska natt.
Jag ger hin i bråket! — sade
jag, där jag i rimnöd satt.
Medan hjältarna från Bender
du till skogs heroiskt drev
svängde jag med hjältehänder
kvällsvardsgrytans stora slev . . .
Uppvuxen i en andlig atmosfär av
klassiskfransk epikureism, strängade Batjusjkov
under den första hälften av sitt korta diktarliv
sin lyra till kärlekens och vinets lov. I elegin
»En väns skugga», ägnad minnet av Petjin,
anslår han de första molltonerna, vilka sedan,
så småningom, fullkomligt överrösta alla
gladare ackord. Hans blessyr från slaget vid
Heilsberg, som indirekt skänkte honom —
som konvalescent i Riga — hans enda lyckliga
kärlekssaga, lade sannolikt grunden till hans
själssjukdom, vars utbrott påskyndades av
många yttre vidrigheter, av den bittra
upplevelsen att se sig förbigången och
tillbakasatt som krigare, skald och älskare. Hans
avund över Pusjkins framgångar och hans
tvivel på sin egen talang födde omsider en
bitter melankoli, som bl.a. tagit sig uttryck i
en av hans bästa elegier »Den döende Tasso».
Hans följande dikter klinga allt dystrare och
dystrare, och hans sista dikt »Melchisedek»
ljuder som ett dämpat rop av förtvivlan och
förbannelse, utslungat mot det liv, som hans
ungdomsgudar, de grekiska och franska epi-
1 kask.
kuréerna, utmålat i så lockande färger ...
Såväl i sitt yttre liv som i sin diktargärning
var Batjusjkov en omutlig konstnär, en
idealist av renaste vatten. Det är — har det sagts
— B:s poetiska formgivningsförmåga i
förening med hans platoniska förhållande till
yttervärlden som tillvunnit honom
ärenamnet »Pusjkins föregångare». Den
genomgående formfulländning, som präglar och adlar
hans dikter, var på sin tid någonting nytt och
sensationellt och gör dem ännu njutbara,
trots den mytologiska släpmunderingen.
I sin långa dikt »På ruinerna av en borg
i Sverige» besjunger Batjusjkov svensk
vikingabragd och svensk natur så gott som i
samma andedrag:
Re’n falnar kvällens brand, och skymning sjunker ner,
och sommarvågor sakta gunga,
och genom florstunn dis med vemod månen ser
på fjärdens djup och strandens tunga.
Och havet runt omkring re’n drömmer slummermatt,
blott fiskarn då och då med rop kamrater kallar,
och ekot av hans röst från stranden återskallar
i stilla sommarnatt.
På klippor, hängande utöver vattenrand,
inunder ekars hägn mig stegen bära,
jag vandrar tankfullt fram längs tyst och öde strand
bland spår av flydda år och ära:
i grus är borgens vall, dess grav är täckt av blad,
och på den gamla bron förrostad kätting hänger,
och över tandat krön till stormning mossan klänger,
och gravar stå i rad.
Allt tiger. Dödens sömn i övergiven gård!
Dock minnen leva — minnen stora —
och vandringsmannen, stödd mot runoristad vård.
ser tanken sig i dröm förlora.
Där murgrönsrevan sig längs branta trappan snor
och kåren lockar svaj ur torra malörtsstjälkar,
där månen från sin höjd kring forna bålverksbjälkar
dra’r Sagas silverflor.
Där fordomdags en son av Odins hjälteätt,
i ledung grånat uppå haven,
en gång sin unge son ett pilfyllt koger gett,
och ärvda brynjan, tunga glaven
han räckte ynglingen med ärrig kämpahand
och kvad med stämma hög en mäktig vapengalder:
»Du svinge fädrens svärd så sena tiders skalder
än skymta klingans brand!»
Till havs, tills havs, till strid — till hämnd mot oväns stam
fly drakar ut i arla gryning.
I skum sig havet klär, och skeppen flyga fram
på stormens vingar över dyning.
Ur Franklands väna jord slår fejdens flamma opp,
och dimmigt Albion begråter brända städer,
och Hela dag och natt till Valhalls salar leder
de fallnes bleka tropp.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
