- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
399

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

F 7’ ån Stockholms teatrar

hennes urvitalitet och friska
bondflickedrifter något mer än roande, nästan gripande. Är
man för artig mot Ryssland, om man tror,
att fru Roeck Hansen i denna roll är typiskt
rysk ? Då hon dansade på bordet, tänkte man:
Nu är styckets enda aptitliga på bordet, och
när hon fick fatt på vare sig Stepan eller
Grischa och rullade omkring på soffa eller
säng, tänkte man: Solen skiner på alla. Men
så fick man ett återfall i den individualistiska
världsuppfattningen och undrade om ej
kärleken trots allt och trots att vissa
sovjetpotentater ha framhållit den som endast
beaktansvärd som könsdrift —- intet ont ord om den
sorten för resten —• dessutom är en stormakt,
då den är individuellt betonad.

Man fick mer av Henning Bergers
Syndafloden än jag väntat. När jag kom till teatern,
tänkte jag med föreställningen 1908 i minnet:
kan det räcka till tre akter? — men det
gjorde det — nästan. Henning Berger hade en
levande fantasi; särskilt när det gäller det
fysiologiska är han en mästare. Han vet hur
det smakar och luktar bättre än de allra flesta
andra, och så kan han dessutom suggerera. Här
i stycket bibehållas de tre klassiska enheterna,
rummets, handlingens och lustigt nog även
tidens. Det utspelas nämligen under de
tjugufyra timmar, inom vilka ett regelrätt klassiskt
drama fick hålla sig. Men därefter blev det,
kan man icke säga lyckligtvis, slut på
klassiciteten, ty sedan blev icke det klassiska lugnet
utan den moderna oron i rikaste mått
företrädd.

I en amerikansk bar i en stor stad i U. S. A.
pustar man i värmen och förberedes genom
telefon på en översvämning. Så kom den, och
de innestängda pressas genom dödens
närhet tillsammans, fiender försonas, ångern
bryter fram, och man ger och får förlåtelse.
Tragikomiskt blir det att se detta för den i
lugn och ro sittande åhöraren, men man
kan ej undgå att tänka på, hur man själv
skulle vara i samma läge. Så är faran över,
och det visar sig att det hela var en
villfarelse. Man hade stängt in sig i onödan, och
det hade varit falskt alarm. En mycket lyckad
idé också detta. En spänd förväntans
upplösning i ett intet, men som denna gång icke blir
komisk utan mera tragikomisk.

Scenbilden av Manne Runsten var lyckad.
En anmärkning skulle jag vil i a göra på
regien: börsmannen Bear uttalas här Bir. Beer
= öl uttalas bir, men Bear, som det stod på

Lizzie—Ester Roeck-Hansen. Bear—Fritiof Billqvist.

Altnberg & Prcinitz.

Grupp ur Syndafloden.

programmet, uttalas bär och betyder björn.
Nu visste man mycket bra, och det
meddelades också i programmet, att de som på
börsen arbeta på baisse kallas »the bears»,
nedtryckande med sina ramar, under det att de
som vilja få upp prisen på aktierna kallas
»the bulls», som det heter på den pittoreska
börsjargongen i U. S. A., ty de rikta sina
stötar som tjurarna nedifrån och uppåt.
Blancheteaterns säkra trupp spelade bra över
lag, men två framstodo särskilt: herr Sture
Baude som den tvivelaktige advokaten ONeill
med sin bitterbeska svada och sin auktoritet
— få personer ha så mycken auktoritet på
scenen som herr Baude —• och ej minst
ko-kotten Lizzie—fru Esther Roeck Hansen. Den
förtvivlan hon bär i hjärtat bryter fram för
ett par timmar, för att då faran är över
sjunka ned och ersättas’ av de menande
ögonkast och det eggande rörelseschema, som höra
till yrket. Trycket hade lättat. Också Bear—
herr Billqvist var tillfredsställande. — Det
berättas om en svensk greve på 1870-talet, som
levde i lust och last, att han blev sjuk, kom
på en badort och flitigt besökte
andaktstunderna. Följande år var han åter på
samma ställe, och prästen frågade honom,

399

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free