- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
438

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gösta Sandels. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel L. Romdahl

verkan genom kontrast. I målningen med
samma landskapsmotiv behöver han ej
figuren. Han har till en början haft den
med, men han har målat över den, när han
funnit att den snarast störde den strålande
ljusvision som färgerna gåvo.

Då Sandels i oktober 1916 flyttar till
Stockholm, följer han en kallelse som
bjuder honom att söka en större vädj obana
och ta upp tävlan med de kamrater som
gingo i spetsen för det moderna måleriet
i Sverige. Hans följande alstring kom att
bära prägeln av denna tävlan och den
mera medvetna syftning mot ett måleri med
bredare plan och samlad ytaktig hållning
som blev en följd , av den nya
inställningen. I dukar som »Susanna», »Bäcken»,
»Ynglingar», »Kvinna och Nature morte»,
»Naken flicka» (»La dame persane»)
spåras tydligt viljan att vara lika dekorativ
och kompositionelit formfast som de
svenska Matisse-adepterna. Det fanns nog de
vänner av Sandels’ måleri, som stundom
saknade det lidelsefulla och hetsiga i
föredraget och funno att färgen i de nya
sakerna visade en benägenhet att förtunnas.
Men de hunno aldrig att på allvar känna
sig besvikna, innan de förstodo att
konstnären under sitt bemödande efter att
vinna nya uttrycksmöjligheter icke uppgivit
något väsentligt av sitt eget. Han kunde
aldrig komma till ett stadium där konsten
först och sist var smak, kunnande och
beräkning. Han förblev alltid upprörd,
lyriskt känslig, eldig, hemlighetsfylld, när
han grep penslar och palett och sökte tolka
ett motiv. Den sittande nakna flickan mot
det randade draperiet, »den persiska damen»
— från 1919, är visserligen ornamentalt
uppbyggd med bestämda konturer och mot
varandra avgränsade ytor. Men i grund
och botten är hon en äktfödd syster till den
hetsigt målade »Natt» från 1915.

Drömmaren inom sig blev Gösta Sandels
aldrig kvitt, och i sitt innersta har han
aldrig förnekat honom. Drömmaren drev

honom ut från efterkrisårens rastlösa
Stockholm till den eldiga romantikens land,
till det Spanien av vilket ett besök i
ungdomsåren låtit honom fånga en glimt. Med
sin unga hustru styrde han färden dit ut
så snart vägarna blevo fria för
samfärdsel. I maj 1919 bar det av över England
till Paris och vidare till Barcelona och
Mallorca. På denna ö med dess fängslande
natur av klippor, lundar och hav vistades
makarna några strålande sommarveckor
till den 25 juli. Här skapade Gösta
Sandels sina sista verk, ett halvt dussin
oljemålningar och ett antal akvareller. Det
betydligaste av dessa arbeten är »Gata i
Mallorca». »Drömmen om Spanien»
kunde den väl också heta. På de vita och
roströda husens gröna balkonger ha senoritorna
stigit ut, i svarta mantiller och med
solfjädrar i händerna. Utanför sina dörrar
sitta de gamla i samtal, kvinnor av folket
komma gatan fram med bördor på
huvudet, svarta nunnor vandra två och två från
vespern, caballeros låta sina hästar piaffera
under de skönas fönster, som en praktfull
röd frukt står solen över ett gnistrande
blått hav. En sista samlande skönhetssyn
innan natten kommer med sitt
ogenomträngliga mörker!

Resan gick vidare till Valencia, till
Malaga, till Granada. Till ett litet pensionat
uppe på Alhambrahöjden kom Sandels
med tyfussmittan i sin kropp. I ett
yrsel-anfall under febern råkade han ut för ett
olycksfall som blev den direkta orsaken till
hans död. Den 14 augusti 1919 gick han
ur tiden. Hans maka och ett par unga
svenska målare ledsagade honom till den
sista vilan på den lilla protestantiska
kyrkogården. Den är belägen på baksidan av
den stora allmänna begravningsplatsen och
gör till synes ett intryck av övergivenhet
och förfall. Men den vätter åt solen och
Sierra Nevadas snökrönta tinnar, höga
cypresser skugga vittrade stenar med
halv-utplånade namn på skönhetspilgrimer från

438

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free