Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Gustaf Hellström. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G s t a f Hellström
närmast jämnställas med det som föresvävat
Ludvig Nordström då han skrev »Borgare»
och »Landsortsbohëme» —, och ett par av
förstaplansfigurerna i släkten Lekholm: den
gamle skroderande hjälten från Kolding, hans
tre söner matematikern, konstnären och den
frireligiöse kommunalpampen äro inga
ovärdiga pendanger på en sydligare latitud till de
odödliga typerna från Öbacka.
Ämnet för »Snörmakare Lekholm» är
ingenting mindre än borgerskapets liv i de
medelstora svenska städerna och de huvudtyper
som detta naturnödvändigt utfäller. Kanske
driver författaren sitt ledmotiv om
studentexamen som den strikta gränsen mellan
över-och underklass något väl långt. Men visst är
att den i vårt något byråkratiska och
titelhungriga land spelat en större roll än i det
övriga Europa. Och för den som i likhet med
Karl Lekholm vuxit upp i en garnisonsstad
som son till en styckjunkare, som trots sin
begåvning aldrig kan hoppas att överstiga
muren mellan officer och underofficer, är en
sådan synvinkel mycket naturlig.
Men vad som med deras förtidigt avbrutna
skolgång verkar mindre sannolikt är att både
styckjunkaren och hans bröder emellanåt tala
som docenter.
Gustaf Hellström har utan protest,
möjligen med ett stänk beslöjad ironi, berört den
svenske prosatörens lott att betraktas som en
tredje rangens skribent vid sidan av
skalderna. Med samma självkritiska konsekvens
varmed han avstått från dramatiska experiment,
har han heller inte publicerat någon lyrik sedan
de första poemen i Malmö-Tidningen. Men
den som skrivit romanen om Lekholmarna har
tillfyllest dokumenterat sig som diktare — ett
ord som mera sällan kommer en i tankarna
inför Hellströms tidigare böcker.
*
Av de novellsamlingar som Hellström gett
ut under det senaste decenniet synes mig
Olson går i land vara den mest
representativa. Man finner i den sådana pärlor som
»De vita byxorna» och »Teodor». Författaren
har bevarat de bästa egenskaperna hos sin
ungdoms konst och till dem lagt en ökad
erfarenhet och människokännedom, en försynt
värme bakom den skarpa iakttagelsen, en
kosmopolitisk bakgrund. Mannen vid ratten
är ojämnare — bland verkliga noveller möter
man kåserier och anekdoter. Man kan ofta
om Hellströms skisser säga att de lia samma
egenskap som Wilde prisade hos cigarretten:
den lämnar en otillfredsställd. Tyvärr tror
jag inte publiken sätter värde på en sådan
eftersmak. Den vill ha ett avrundat slut och
klart besked.
*
Den som trott att Gustaf Hellström efter
»Snörmakare Lekholm får en idé» var färdig
med barndomens och studieårens upplevelser
hade misstagit sig. I sin senaste roman, Carl
Heribert Malmros, utgiven 1931, öser han
på nytt ur samma outsinliga brunn.
Den åttio sidor starka ouverturen, betitlad
»Tre strejkbrytare hämta pilsner», förbereder
visserligen inte på något sådant. Här kommer
journalisten åter fram: det långa referatet
av kravallerna och pressfejden i Söderås ha
bara det felet att man tycker sig ha läst mer
än nog av samma slag i hundratals spalter.
Men så visar det sig att Hellström endast
följt sin beprövade retrospektiva metod:
först presentera ett yttre förlopp, en fasad;
sedan tränga in i människorna, eller kanske
snarare: människan därbakom, avslöja vad
som sker i det som synes ske.
För att lära oss känna polismästare
Malmros i grund låter han honom själv i jagform
berätta om sitt förflutna från början. Och
det dröjer inte länge innan han röjer sin
nära släktskap med herrarna Stellan Petreus
och Karl Lekholm. En så höglitterär och
filosofiskt skolad polismästare har väl aldrig
levat på våra breddgrader. Han citerar Plato,
Rydberg, Höffding, Nietzsche, Heidenstam,
Bo Bergman, Hans Larsson, Vaihinger. Han
analyserar Ibsens, Strindbergs, Frödings,
Ellen Keys inställning till kvinnofrågan och
deras inflytande på sin egen generation —
ofta med självständiga, skarpsinniga, fina
nyanser. Man måste verkligen hålla med
honom om att han inte kommit på rätt plats i
livet. Han skulle ha kunnat bli en bemärkt
kulturkritiker och essayist.
På dessa blad ligger i själva verket
romanens tyngdpunkt. Den som känner Hellströms
föregående produktion möter visserligen en
del av tankarna för tredje eller fjärde
gången. Men de ha knappast förut varit så klart
och spirituellt framställda. Man skulle önska,
att den parallell han drar upp mellan
»nittitalet» och den generation som nu tror sig vara
pioniärer för ett fritt, etiskt, på jämlikhet
baserat förhållande mellan könen, för
»saklighet», »funktionalism», »internationalism»,
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0499.html
