Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Triumfbågen. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mart i n P: n Nilsson
Arkadfasad med
halvkolonner.
Parti av Kolosseum, andra våningen.
verkar fragmentarisk, och dess stabilitet
förefaller bristande.
De romerska arkitekter, för vilka samma
problem uppställdes i början av andra
århundradet f. Kr., voro redan vana vid
valvkonstruktionen. Denna användes t. ex.
i akvedukter för att spara material och
kostnad och för att icke spärra trafiken
genom en solid mursträckning. För dem
låg det nära till hands att öppna den breda
murpelaren med ett valv. Fördelarna voro
påtagliga både i praktiskt och estetiskt
avseende. Man erhöll en tillräckligt stor
ståndyta, man bröt den breda murpelarens
monotona yta och skapade perspektiv, man
sparade material, monumentet tog mindre
plats och spärrade ej trafiken. Det kunde
till och med ställas grensle över en gata,
som passerade genom valvet. Därtill
krävdes visserligen en båge av ganska stora
dimensioner, men statyerna blevo så mycket
bättre synliga och uppmärksammade, då de
höjde sig över en livlig trafikled. Den
förste, som begagnade denna möjlighet och
tillika uppförde den första triumfbågen,
var Q. Fabius Maximus, som firade en
triumf på grund av sin seger över
allobro-gerna i södra Gallien år 121 f. Kr.
Medvetet eller omedvetet skapade han en för
framtiden viktig nyhet; bågen restes, där
Sacra via utmynnade i forum, den
markerade gränsen för den öppna platsen och
bildade en fasad, vare sig man kom
utifrån in mot forum eller från forum
begav sig ut mot Sacra via.
Den bågformiga basen i Pompeji
saknade dekoration, åtminstone av plastisk
art. Det- är obekant, hur det i detta
avseende förhöll sig med de äldsta bågarna i
Rom, ehuru det knappast synes troligt, att
L. Stertinius’ tre bågar kunna ha varit
försedda med en dekoration, som krävt
mera betydande arbete och kostnad. Hur
därmed än må vara, så ropade bågens
släta murytor efter dekorativ utsmyckning.
Man skulle kunna säga att
två-kolonn-monumentet förbands med den breda, av ett
valv genombrutna murpelaren; dess
kolonner applicerades på bågens murpelare.
Detta är dock ett specialfall av en
omfattande företeelse.
Den revolution, som romarna
åstadkommo genom införandet av valvet i
arkitekturen, kan icke uppskattas högt nog; på
sätt och vis kan den jämföras med
upptagandet av järn-betong-konstruktionen i
modern arkitektur. Byggnadens bärande
delar vilade på valv, den grekiska
arkitekturens kolonner och entablement blevo
konstruktivt överflödiga, men å andra sidan
krävdes en fasaddekoration, och för denna
utsmyckning kommo de traditionella
grekiska stilarterna väl till pass.
Valvöppningarna omramades av halvkolonner med
deras entablement. Denna fasadbehandling,
arkader omgivna av en blott dekorativ
kolonnad, förekommer redan fullt
utvecklad på ,Tabulariet, det gamla romerska
riksarkivet, invigt år 78 f. Kr., som
numera utgör undervåningen i Michelangelos
rådhus. Den återvänder i ett par av det
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
