Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Jag» av Carl Larsson. Ett mänskligt dokument. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
nedre trapphuset
borde knackas ner. Det
torde både Wirsén och
Helgo Zettervall ej
haft något emot. De
ha icke nu många
medhållare, och det
är ej omöjligt, att det
ömkande löje, som nu
träffar dem, också
kommer att vändas
mot dem som vilja
eskamotera bort Carl
Larssons åttonde
väggmålning, och här
vågar jag också
opponera mig mot Carl
Larssons eget efter
nederlaget modlösa
yttrande, att det
kanske kan få en bättre
plats.
Vad har icke Carl
Larsson, detta ljusa
barn av solguden,
givit Sverige i sin konst,
vad har han ej skänkt
det genom sitt liv,
som han nu skildrar,
såsom han en gång
sade om
nationalmu-seimålningarna, på det
enda sätt han kunde
göra det, på sitt eget!
Han, som ej kunde
rita en krumelur på
ett papper eller på en
vägg utan att man
genast sade: »Det måste
vara Carl Larsson»,
han har sannerligen,
då han skriver, sin
-egen stil. Han har i
»Jag» gjort en
levnadsteckning, där han
blottat och blotàt sig
själv, där han offrat
sig åt de stora
livsvärdena — sanningen
och kärleken.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
