- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioförsta årgången. 1932 /
578

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot

W e r i ii

kens natur ? Är icke ali vår moderna poesi,
ifrån Dante ner till Schiller, en sorgklädd
ängel, en lång suck över livets förlorade
glädje. Harmonien mellan natur och
människa är nu en gång för alla genom hela
riktningen av vår bildning upphäven. De
gamles fria och glada blick över världen
är riktad införe, ner i avgrunden av vårt
eget hjärta. Icke en eolsharpa, utan en
luta spelad i natten är merendels vår
poesi. Några sköna undantag, såsom
Goethes, bevisa intet häremot, och måste,
tänker jag, bli utan efterföljd.» I samma
brev säger han att han inte är ense med
sig själv över sitt »poetiska Treiben» och
förmodligen aldrig kommer att bli det,
varför han väl gjorde bäst i att lägga ner
hanteringen.

Tegnérs brev vittnar om uppriktig
självrannsakan, men också om att denna
självrannsakan har skett vid ljuset från
avhandlingen ȟber naive und
sentimenta-lische Dichtung», denna skrift som den
sentimentaliske Schiller författade med
Goethes naiva diktning för ögonen, och
som Thomas Mann, själv tillhörande den
Schillerska typen, kallat »den klassiska och
omfattande tyska essayn, vilken i sig
innehåller alla de övriga och gör dem
överflödiga». Tegnér kände med sig att han
stod närmast Schillers art, idealisten som
inte lever lycklig och tillfredsställd i
naturen utan spanar efter högre sfärer.
Troligen hade han också klart för sig att
Geijer var av det Goetheska släktet, Geijer
som i allmänhet hade »en svinaktig
trevlighet på denna jorden» och som bekände
att han i mjältsjukan inte ens var dilettant.
Man frågar sig om Geijer i sitt brev visat
hän på Goethe; samma år skrev han
dikten Majbetraktelser, som delvis var på fri
vers i Goethes stil, och som Tegnér för
övrigt fann något uttänjd. Denna vers, i
vilken den unge Goethes starka
naturkänsla strömmade ut i obundna rytmer,
tilltalade egentligen inte Tegnér, som i

sin lyrik strävade efter fast uttryck åt
idéer.

Tegnér visade sig 1813 ha blick för det
sköna undantag som Goethe utgjorde bland
de moderna. I de dikter som han skickade
till Iduna spåras också Goethes inflytande.
Nyåret, som refuserades av Geijer, börjar
med raden: »Vem rider så sent genom
natten där ?» sedan ändrad till: »Vem
rider så sent på sin svarta häst?» Det är en
översättning av inledningsraden i Erlkönig:
»Wer reitet so spät durch Nacht und
Wind?» Nyåret skrevs i ovädersstämning.
De Napoleonska arméerna hade nyligen
förötts i Ryssland, och vårt lands skörd
hade blivit fördärvad av ett flera veckors
höstregn: »till sin långvarighet ett verkligt
naturunder» (Trolle-Wachtmeisters
dagbok). Därför tecknade Tegnér det nya året
med en krans av tomma ax på huvudet och
krigsörnen på skuldran. Bilden av den
nattlige ryttaren fick han från Erlkönig,
och med den flöt något av den Goetheska
balladens ångeststämning in i hans
sylvesterdikt. När Nyåret 1813, till skillnad
från Tegnérs tidigare nyårspoem, närmar
sig balladens konkreta form, bör man
kanske också häri se Goethes inflytande. Vad
som är säkert är att Goethes konstmässiga
ballad- och romansdiktning har varit av
betydelse för Tegnér, som den förut varit
det för Schiller och Oehlenschläger. När
Goethe helt vänligt anmälde Frithiofs
saga i sin tidskrift ȟber Kunst und
Al-tertum», hade han ju ingen aning om
detta sammanhang. Han trodde att den
svenske poeten endast omskrivit ett
gammalt nordiskt epos och betraktade hans
dikt som »folkpoesi». »Vi vilja endast
tillfoga», skrev han, »att den gamla, kraftiga,
gigantisk-barbariska diktarten, utan att vi
rätt veta hur det går till, kommer oss till
mötes på ett nytt, fint och sinnrikt sätt
(eine neue, sinnig-zarte Weise) och likväl
icke vanställt.» Hans känsla ledde honom
emellertid rätt, då han bland de översatta

578

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free