Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Svensk filosofihistorisk forskning. Ett tvärsnitt. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ny m a 11
traktarens ståndpunkt förskjutas även
aspekterna av det förgångna. Personer och
tankesystem vända nya, förut ej varsnade sidor
mot oss. Allt efter vår stegrade sensibilitet
och våra förändrade eller växande behov
kunna vi tillgodogöra oss annat och mera hos
■dem. Tiderna förvandlas — och det förflutna
med dem. Därför behöver historien skrivas
om för varje ny generation. Men därför
behöva vi också, ej minst inom filosofien,
ständigt vända tillbaka till de stora
tankeskaparna. Därför åldras ej dessa, bli aldrig
»omoderna». Därför kunna de alltjämt skänka oss
hjälp och ledning i våra egna tankekonflikter
och bli de, med Dmitri Meresjkovskis
vackra uttryck, »eviga följeslagare».
Till dem hör Spinoza. Tidsbilderna av
honom ha skiftat starkt. Först var han utan
alla förmildrande omständigheter »ateisten».
Anda fram till Lessing talades det om honom
som om en död hund. Så följde den gryende
förståelsens tid, med Goethe, Jacobi och
Wi-zenmann. Därefter kom med romantiken det
första stora spinozaruset. För Novalis stod
han som »ein Gottrunkener Mensch», och
Schleiermacher omtalar honom som »den
helige Spinoza». Allhetskänslan och
gudsmystiken i systemet upplevas starkt, på
bekostnad av naturalismen. Men nya
Spi-nozabilder avlösa varandra och brytas mot
varandra. En sådan är Friedrich
Nietzsches. Den är skarp och ensidig — som
ett fotografiskt negativ. En annan sådan är
Ernst Hæckels: en brutal förenkling. Vid
sidan om dessa mera fria konceptioner
börjar Spinoza-filologien sitt dryga men viktiga
mosaikarbete. Man står inför ett myller av
bilder och bildfragment och känner alltmera
bjudande behovet av en enhetlig och så långt
möjligt allsidig, personligt genomlevd
tolkning av detta system.
En sådan har Hans Larsson givit svenskt
bildningsliv med sitt stora Spinoza-arbete,
frukten av ett långt tankens samliv med den
judiske tänkaren och hans visdom.
* *
*
Den skandinaviska litteraturen om Spinoza
är i sanning föga skrymmande. Den fyller
inga »hyllmeter». Lundensaren Pehr
Assars-son har i ett akademiskt arbete behandlat
hans statslära, och uppsaliensaren N. A.
Forsberg hans och Malebranches metafysik,
1864. Tages därjämte hänsyn till Norge och
Danmark, torde med Mourly Volds
undersökning om Spinozas kunskapslära (1888),
Hans Bröchners Spinozabok (1857), Harald
Høffdings »Spinozas Ethica» (1918), C. N.
Starckes monografi (1921) och Harry
Meur-lings avhandling »Fullkomlighetsbegreppet
i Spinozas filosofi» (1928) några av de
viktigaste inläggen vara nämnda. Värdet av
denna tidigare nordiska Spinozaforskning
faller emellertid närmast, och i vissa fall
uteslutande, på det fackliga planet, och den
vänder sig målmedvetet till fackmän.
Först Hans Larssons till Spinoza-feståret
1932 utkomna monografi ■—• den hittills
största och allsidigaste inom skandinavisk
litteratur — slår broar till bildningspubliken i
vidare mening och har gjort sig det ej ringa
omaket att bryta ut systemets grundtankar ur
den skolastiskt-geometriska infogningen. Det
är en klar, varm och befriande bok som den
lundensiske tänkaren vid tröskeln till sitt
åttonde decennium frambragt —■ en sådan som
endast växer fram ur saklig gripenhet och
lång, prövande eftersinning. I hans
produktion står den som en värdig motsvarighet till
Platonboken — även däri att den vill så långt
möjligt »få problemen att kännas som
personliga livsfrågor». Därtill är den framställd
på ett språk som i tillgänglighet och sinnrik
klarhet får kallas på en gång konstnärligt och
populärt.
För Spinozas liv finner Hans Larsson den
korta och träffande formeln, att det var »på
en gång stormfullt och fridfullt». »Den storm
han skördade fick han för sin ståndaktighets
skull, och den frid han beredde sig vann han
endast genom sin själs styrka.» Annars
befattar sig hans bok ej mycket med Spinozas
levnad. Hans åstundan är riktad på att
klarlägga de filosofiska motiven i Spinozas
system. Han avser därtill snarare att
bestämma dessa motiv än att filosofihistoriskt och
genetiskt belysa dem. Men framför allt vill
hans framställning en sak. Med Etikens
propositioner och bevis för ögonen vill den visa
oss, huru de svarta motiven i detta system:
determinismen och självuppehållelsedriften,
allsvåldiga i 3 :e boken, efter hand brytas och
i 4 :e och 5 :te böckerna genomstrålas av
rationalitet; hur conatus, egoistiskt mörk och
stridig, då den först införes, mer och mer
blir hic intelligendi conatus (Ethica IV: 26),
manifesterar sig som klarhetstörst och
klarhetssträvan, som begär efter kvalitativt högre
liv, för att i sin högsta stegring röja sin vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0668.html
