Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
IVe r in
det med honom som med studenten i
Budskap : han tvekar om domens formulering.
Frågan reser sig om inte här är ett
missförstånd, vari han och hans parti också lia
skuld. Ha de inte försummat något ? Hur
kan det annars komma sig att så många
landsmän blivit sådana, låtit sig ryckas med
på detta lättvindiga sätt? Dessa frågor, som
kanske inte komma till uttryck i boken,
inställa sig i varje fall för läsaren, då han får
följa Bro in till fångarna bakom
taggtråds-stängslet. Det är för att bli en av dem som
han beger sig ditin: han är då inte längre
prästen Bro utan en namnlös person i
fångdräkt. Han vill söka »skönhet i djupet av
Gehenna», ett uttryck av Vilhelm Ekelund
som ju också kunde ha fällts av Fröding.
Han tror inte längre att den onde är så helt
ond, och han förmår inte döma. Hans
upprörda samvete finner åter lugn i arbetet bland
fångarna, som döpa den namnlöse främlingen
till lill-Jesus, en benämning vari de lägga
både sitt förakt och sin respekt. Det slutar
med att han, för att rädda en man åt hustru
och barn, frivilligt ställer upp sig mot
dödsmuren på Gustafssvärd, belägen mellan de
gamla svenska bastionerna Dygd, Ära och
Gott Samvete. Det sker därför att han under
de givna omständigheterna inte kan finna en
annan lösning av de problem som i
fånglägret rest sig i hela sin vidd, men det är också
avsett som en satisfactio vicaria. Bro tror
nämligen på offret, han avvisar i sin dagbok
den stolta ridderlighetsmoral som Tegnér
gjorde sig till talesman för, då han kallade
den kristna läran om tillfyllestgörelsen för en
»slaktaridé».
Till slut en anmärkning. En man och hans
samvete är ingen tendensroman. Den ställer
de stora frågorna om ondskan och lidandet
så som livet själv ställer dem för en tänkande
människa, då något händer som gör att hon
inte kan slå bort dem på det vardagliga
sättet. Man har, när man läser den, det
intrycket att det är en bok som författaren har
varit tvungen att skriva. Och det är ju så
som de sanna diktverken tillkomma.
Eyvind Johnson har i vår gett ut en
samling noveller som han kallat Natten är
här. Boken består delvis av skisser från
efterkrigsårens Frankrike och Tyskland, från
det Europa över vilket natten faller. Men den
är mindre aktuellt och politiskt betonad än
titeln och mottots förklarande ord (La Nuit
est ici, — et sur 1’Europe) skulle kunna få
en att tro. Författaren är för inåtriktad, för
psykologiskt intresserad för att kunna och
vilja ge egentliga tidsskildringar.
Karakteristisk är novellen »Dolorosa». Den börjar
med orden: »Nej, vi måste göra revolution.
Vi måste bort från allt det gamla och göra
om jorden!» Berättaren, som utslungar dessa
satser, har dragit sig undan till en småstad
utanför Paris för att fundera över
världsläget och revolutionens problem. Men han är
en rätt egenartad revolutionär. Han umgås
dels med en lejontämjare, dels med en
gammal abbé och är intresserad av att komma
deras hemligheter på spåren. Det lyckas
omsider. Det visar sig, efter en del dramatiska
uppträden som försiggå i hans närhet, att
lej ontämj arens och abbéns livshistorier äro
sammantvinnade. Den förre är inte, som han
trott, en förlorad son, utan son till en förlorad
mor. Och denna kvinna har abbén älskat
alltsedan han en tid som ung var hennes
biktfader. —• Men var blev revolutionen av i
det sammanhanget? Berättaren är ute och
går en natt och kommer att följa en väg som
en gång varit en passage för spetälska; han
tänker på deras liv, undrar hur det var, och
det förefaller honom som en handling av
sympati, av mänsklighet, att vandra deras
väg och sända dem en tyst hälsning. Han
försöker känna sig solidarisk med de
spetälska, med alla olyckliga, även med
lejontäm-jaren, som dyker upp i natten i något
hemligt ärende. Men så hejdar han sig och
förebrår sig själv att han skaffar sig onödiga
bekymmer. »Vi måste göra revolution och
avskaffa bekymren», konkluderar han. Han
tänker på ryska revolutionen, det sista
allvarliga bekymret, efter vilket den stora ron
skall komma; men plötsligt känner han ett
tvivel på att man kan avskaffa bekymren, att
de ens böra avskaffas. Han är när allt
kommer omkring i ett filosofiskt dilemma: han
har att välja mellan Heraklit och Zenon från
Elea, å den ena sidan rörelsens och stridens
och å den andra stillaståendets filosofi, och
han väljer den förra. »Tiden flyter ■— den är
en ström», säger han till slut. »Vi måste göra
revolution för att inte fastna vid stränderna
någonstans. En gång gungar vi bort i
rymden som st järndamm, i ett ljudlöst oväder,
en våg utan mening.» Det är revolutionen
metafysiskt fattad, såsom idé.
Eyvind Johnson är mänskligt, psykologiskt
och filosofiskt intresserad. Han lockas att
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
