Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skön litterat 7i r i Finland
Trött nalkas jag dig.
Fjärran färder,
glömda slagfält
eka i mina steg
och bister fejd
var mina dagars mening.
Låt mig skåda din vilande skönhet
och dina buktande stränder.
I dina vågors lek
och i din aftonhimmels färgspel
över dina vida fjärdar
vill jag med girig hand
fånga illusionen
av en glömd gemenskap.
Det finns ingen frihet på den väg
människosläktets kultur går fram; varje kultur
ålen organism, som lever en tid och därefter
åldras och dör. Utgående från Spenglers
historiefilosofi ser Tigerstedt den nuvarande
västerländska kulturen stå vid tröskeln till
den period, som Spengler kallade
cæsarismen. Han ser skuggorna av de stora
härskarna, härförarna, och deras gyllene örnar
avteckna sig vid horisonten och hör trampet
av legionerna ... Tigerstedts dikt får en
monumental resning av den stoiska känsla, den
amor fati, varmed diktaren ser mot
framtiden. Han vet att den västerländska kulturen
går mot sin undergång och möter detta öde
med trotsiga ögon och hopbiten mun.
Faran för en så utpräglat saklig dikt som
Tigerstedts är torkan, poesilösheten; han har
i den nya diktsamlingen undvikit denna fara
tack vare den känsla för det tragiskt stora,
vilken ligger under »Block och öde» och ger
denna diktsamling en romerskt sträng kontur.
En mera utpräglad motsats till Örnulf
Tigerstedt än Rabbe Enckell kan knappast
tänkas. Enckell har år 1931 utgett både en
diktsamling Vårens cistern och en biografisk
skiss Ett porträtt, av vilka den senare är
ojämförligt mera betydande. Han är en
omedelbar naivist, som i sina dikter söker ge de
psykiska förnimmelserna abrupt, oförmedlat,
hela den psykiska flora som blommar upp i
ett visst ögonblick, utan ordning och
sammanhang. Om Tigerstedt hyllar kulturen i dess
högsta uppenbarelseformer, staten och
vetenskapen, ägnar Enckell naturen sin
dyrkan. Akropolis får vika tillbaka för den
finska kullens gråa lada, som reser sig mot
vårhimmelns ändlösa vidd:
Akropolis
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns ändlösa
vidd.
Enckells dikt är miniatyrpoesi: ett
darrande grässtrå, en daggdroppe i en daggkåpas
blad kan ge upphov till en dikt. Symbolen
för hans dikt kunde bli gräshoppan, om
vilken det heter:
Demoner
vilja rycka flöjtpipan ur gräshoppans mun
och inblåsa i den en väldigare ande.
Men gräset värnar sin sångare.
Han lever på strå’t, hans död
stänker ej blod i gräset
förpestar ej vinden.
Han torkar bort.
Han följer i höet när det bärgas.
Han ser naturen som människa; genom
denna besjälning får hans dikt en
konturlöshet, som låter orden leva i en atmosfär av
halvuttryckta tankar och känslor. Han rör
vid allt med en så skygg och lätt hand, att
ingenting- av det rika associationsspelet går
förlorat. Djuren äro hans vänner och syskon;
han berättar små, lustiga fabler om sina
fyrfotade bekanta. Människan smälter in i
naturen, som är en spegel för de finaste
skiftningarna i hennes känsloliv:
Här under ödslig himmel stå vi
lika buskar av de unga träd
som fåren ätit av på steniga kullar.
Rymden sveper oss in i landskapets oändliga
linje.
Dimman och skälvningen i solens molnbrutna
stråle
en plötslig vindstilla
ett ögonblicks uttryck
ger hela arten av vår skönhet.
Med denna vibrerande känslighet har
Enckell en stor begåvning för en psykologisk
diktning av den art, som redan finnes antydd
i hans naturlyrik. Hans livs- och
människoskygghet predestinerar honom för en
retrospektiv människoskildring; det är också
minnet av hans liv i den finska ödemarken,
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
