Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
över en slagbjörn eller en godsägare. I
något fall går kanske fåordigheten längre än
man riktigt kan följa med. Måhända
sammanhänger detta med att satirstämningens
hårdhet ibland tycks väl långt driven även för den
som fullt delar skaldens motvilja mot
tidsjäkt och motorhärjning. Men det är att
märka, att Malms kulturförakt ytterst gäller den
falska kulturen. Den äkta försvarar han. Man
tar icke miste på den livsåskådnings mognad,
som präglat den träffande tidsdikten »Över
acceptanterna» eller »Ungdomsvän» :
Rekordsnabbt du lever. Vad blev din behållning?
Allt är du med om — och intet ändå.
Den vanskliga ensamvägens förtrollning
hinner du, kan du inte förstå.
Malms kulturpolemik fanns utbildad
tidigare och är, som jag då betonade, ytterst
betydelsefull. Den är ett viktigt led i en
skaldernas reaktion mot vissa tidstendenser.
Denna polemik har alltså skärpts i »Tomter till
salu». Men den har också utvecklats i
positiv riktning. Den anger bättre sin egen
position. Och den går väl ihop med en ny ton av
samkänsla med människorna, som äro, trots
allt, mer värda medlidande än förakt. När
misantropen talat skarpast, i dikten om
Edison, slutar han med en bön om gemensam
befrielse: »Du Död, din svala, långa
drömlös-het I över oss alla välv.» Och just den
jäktade stadstillvaron ger ett försonande
värnlöshetens skimmer åt »dessa dömda»:
som inte se, att skygga fågelpar
lyfta mot stjärnornas land, det glömda.
Så har Einar Malm med trohet mot sin
gamla, träffsäkra naturkänsla, med skarp front
mot onatur och andlig nöd, hunnit fram till
en ny stämning av humanitet. Fin mänsklig
lyrik är det framför allt som ges i dikterna
från det personligaste »enskilda området»
(Kamraten, Barn och flygmaskin).
Johannes Edfelt har förr givit prov på
sin förmåga att skapa poetiska helheter. Hans
nya dikter Aftonunderhållning ge under den
välfunna titeln ett cykliskt helt. Det är en
starkt personlig världströtthet och pessimism
som kommer åter och varieras med ett och
annat ljusare mellanspel. På samma gång som
verket är sällsynt helt, ha detaljerna uddig
ordknapphet. Detta är en beröringspunkt med
Malm, en annan är den mer eller mindre
latenta tidskritiken. För övrigt äro olikheterna
mellan dem så stora, att en jämförelse vore
både svår och givande. Naturen,
yttervärlden överhuvud, skymtar hos Edfelt mest
bara i någon knappt antydd symbol. Man
befinner sig hos honom på centrallyrikens
avskildaste område. Karakteristisk är uppgörelsen
med universum i »Astronomi». Symbolerna
äro de mest omfattande, minst detalj konkreta
man kan tänka: stjärnbilderna. Dikten har
verkligen en mytologisk väldighet, som man
ej glömmer:
Oskäliga, sublima hop
vid sagolika, ljusa grindar,
dig stör ej andens ångestrop,
som sprids för evighetens vindar.
Naturen blir för Edfelt en känslolös
materia, som ej har del i den passionsstämning,
han tolkar med manligt kärva och fattade
uttryck. »Levnadskonst», »Livets ångest»,
»Världshotellet» heta några bland de
intensivaste.
Stämningen blir emellertid komplicerad nog.
En försonande, litet kärv humor dämpar den
skärande revoltkänslan — så i
inledningsstroferna »Dagsnyheter». Det blir ett slags
behärskad desperation, som har mycket av
mild och förstående trötthet, av kvällens
me-ditativa ro. I denna ro undfår skalden en
befriande känsla av att livets ynkliga strid
åtminstone vilar en stund, i »åtta timmars
sömn», även om han vet, att det läkta skall
rivas upp, den visdom som vunnits bli glömd
i dagslarmet, att tidens profeter skola vakna
och »ta de spotska orden J ånyo i sin mun»
(Väderleksutsikter).
Till det behärskade och ädla intrycket
bidrar i denna patetiska poesi den ovanligt
rena rytmiska diktionen. Den kan få sådan
musikalisk vekhet och klarhet som i »Gavott»:
Vem har ej stått med bävan
i onda stjärnors sken
och känt hur mänskosträvan
är värd en handfull sten.
Föraktfullt glittra alla,
och ingens blick är god,
men alla äro kalla
och vittra ner vårt mod.
Karakteristiken av Edfelts lyrik som inåtvänd
meditation vore utan ett tillägg missvisande.
Som central lyrik ger den sin diktares
inställning till tid och värden. Redan har antytts,
att reaktionen mot tidslyten präglar Edfelts
grundstämning. Som allt annat blir denna
reaktion hos honom rent psykologisk bikt, men
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
