Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ni Is S v an b e r g
rader. — Till slut förenas de spridda
rösterna i en övertygande klangfull koral. Denna
stegring har förberetts av de tre konungarnas
hymn till andlighetens makt, med dess enkelt
suggestiva rytm:
Vårt ödes slutkapitel
är kanske Betlehem.
Mantel och kungatitel,
må andra bära dem,
kullstörta eller styrka
rike och dynasti!
Vi reste för att dyrka
den som var mer än vi.
Omkring detta i sig rikt skiftande verk
grupperas de mest olikstämda dikter. Det
oroligt och djärvt prövande draget kommer
tydligast fram i slutdikternas exotism (Den
utvalda). Uttryckets självfallna klarhet och
behag lämnar aldrig skalden i sticket, ej
heller i dessa fantasier av primitiv prakt och
spänd lidelse. Vissa partier här tyckas dock
ha mindre central betydelse. Helt övertygande
och samtidigt ny är klangen i stridshymnen
mot »tvillingdraken Begär och Hat» eller den
underbara dikten »Fråga och svar» :
motsatsers enhet, skepp och ankargrund,
orkan i skog och stjärna över hav —
o Evighet, som skiftar var sekund,
du är min vagga och du är min grav!
Ny är också den sammanpressade
styrkegrad, som präglar de bittra och ångestfulla
stämningarna särskilt i diktserierna
»Världskris» och »Kindergarten». Sådana
stämningar ha väl förr skapat vältaliga symboler hos
diktaren. Men de ha aldrig gett så klara,
skarpa och skrämmande destillat som i den
sistnämnda cykelns barnrim om livsäventyret.
Även ångesten får självklara och intensiva
uttryck, som förena konkretion och stort
perspektiv — man läse de tre stroferna
»Allmänna salen». — Gullberg har sedan
gammalt en ironisk ton av eget slag, en
besynnerlig gripande kvickhet. Den uppträder helt
hastigt och slår omärkligt om i det djupaste
och klaraste allvar; så här i »Svårartat
olyckstillbud», så även i titeldikten och
»Euripides på Salamis». Det direkta allvaret spelar
större roll i »Andliga övningar» än förr. De
ha i det hela mer av hänsynslös
omedelbarhet, mer också av förkunnande,
representativ kraft. Ett misantropiskt hån talar obeslö-
jat och förkrossande i »Gemenskap» eller
»Faustisk monolog». Gullbergs melodiskt
dämpade kärlekslyrik känner man igen i
dikten om »Röda skeppslanternor». Den hör till
bokens ljusaste — men även den har ett
egendomligt ängslat och mörkt tonfall.
Den konstnärliga behärskningen sviker icke
skalden, hur upprörande ting han än kan ha
att berätta. Strängen spänns icke hårdare
än att stråken kan tvinga den till melodi.
Diktaren snör samman hjärtats skri, heter det i
»Diktarskolan». Men det kväves därför inte.
Det förädlas till sång. Om diktens
»lindansar-möda» talar ett äldre skaldeord, från
början sagt i misshumör men ändå giltigt. De
andliga övningarnas skald håller tydligen
balansen även i svåra situationer. — Vad som
i yngre kritik så mycket debatteras: ett i
konst återgivet, »modernt», kaotiskt själsliv,
ett uttryck för »tidens nöd» — det har
Gullberg utan alla program givit, allra mest med
sina senaste dikter. De äro ett verk som
visar både tillbaka och framåt, som bör
mottagas med både tacksamhet och förväntan. Man
kan måhända i vår unga litteratur finna
jämnare verk, men intet i ordets bästa mening
originellare, intet som skänkt vår lyrik så
utpräglat nya domäner.
Tidens nöd är för Gullberg själens nöd.
Den är en personlig, icke en kollektiv fråga.
Med det personligt upplevdas styrka har
denne diktare uttryckt eviga motsatser: stundens
ångest och den befrielse som de eviga
idéerna skänka. Tidens tåg skall rusa förbi och
lämna rymden ljus och marken frisk och fri,
heter det (Svårartat olyckstillbud). Och i
dikten om Euripides besvärj es tidens »tomt
bullrande storm i vattenglas» med
körryt-mer, som tyckas ingivna av havets friska
andning och väl äro ägnade att sättas som motto
över Gullbergs egen gärning liksom över
varje stor och befriande dikt.
Heder åt den som fördröjer sig milvis från
fädernestaden
ensam i en grotta på en ö!
Heder åt envar som hissar segel
och styr ut på idéernas hav! — —
Strax är förtalet i gång, men det hinner ej,
angår ej honom,
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i
grottan;
hans enda musik är måsens rop
och dyningens aftonbrus.
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
