Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r i n
nödgades avbryta sitt gästspel. Man kan
förstå, om Blickingberg nu ville spela någon
riktigt ond personlighet, kanske helst Satan
själv, för att komma litet i jämvikt. Man är
ju bara människa och således minst tvåsidig.
Det skall mycken godhet och ödmjukhet till
för att efter en så vördnadsbjudande och
hyllad framställning som Blickingbergs övertaga
hans roll. Bergvall lyckades emellertid
utmärkt. Kanske hade det varit riktigast att
göra negrernas Gud, deras Jehova, litet mera
mörklagd. Djävulen lär ju av vissa färgade
folkslag ha tänkts vit och det av ganska
naturliga skäl, ty han ansågs väl böra likna
deras vita plågoandar. Bergvall gjorde
emellertid sin Gud Fader rätt lik Blickingbergs.
Kanske var han något mindre auktoritativ.
Hans röst har emellertid en härlig och ädel
klang och hans ansiktsuttryck, då tanken på
en lidande Gud steg upp hos honom, var
talande vackert.
Det skönaste och mest gripande i
skildringen var just denna Guds föraning om en
lidande Gud, när han som den korsfäste bredde
ut armarna och då kände, att människan
behövde en barmhärtighetens Gud. En skugga
gled över himlen, allt tystnade, då aningen om
gudasonens död uppsteg i Guds sinne. Doktor
Oscar Wieselgren, som haft mycket att göra
med »Guds gröna ängar» på Dramatiska
teatern, skrev till mig, att det fanns en parallell
härtill i den seen i Dantes Divina Commedia
där Beatrice talar om kyrkans förfall, då
en skugga vid tanken på jordens elände
glider över hennes sköna drag. Och Dante
fortsätter: »En sådan solförmörkelse tror
jag skedde i himlen, då den högsta makten
led på jorden.»
Jag tror, att varken Dramatiska teaterns
affärer eller det svenska själslivet lidit
någon skada av att »Guds gröna ängar» så gott
som under hela tre månader för varje kväll
gått över scenen för utsålda eller goda hus.
Kvinnans list av Lionel Brown är en
liten engelsk salongspjäs av den sort som vi
svenskar icke bruka kunna skriva,
förmodligen på grund av vår höga litterära bildning.
Med sin intrig men i synnerhet med sin
miljöskildring är den rätt behaglig. Man vågar
väl säga detta, ehuru man vet, att både
allvarliga litterära kritiker och även
statsrevisorer med enklare livsvy och kanske
även med något mindre insikt i den klassiska
litteraturen skulle ha hårda ord om dess upp-
tagande på nationalscenens repertoar. Till och
med skalder och teaterkritiker, ledamöter av
Svenska akademien, ha fått påskrivet för att
de ha för stor smak för »det angenäma», en
inställning som jag till fullo fattar.
Det jag särskilt lade märke till i »Kvinnans
list» var den av regissören Alf Sjöberg och
av dekorationsmålaren underbart anordnade
scenbilden, som var så engelsk som bara
möjligt. Man såg rätt in i Shropshire och i det
låt vara angenäma engelska lantlivet. Om vi
ej ha rätt att titta på negrer, måtte vi väl
i alla fall icke kunna fördömas för att vi vilja
se hur engelsmän ha det, då de ha riktigt
trevligt.
Samspelet var smidigt och fulländat.
Överste Eyton—Gunnar Klintberg var en så
trevlig gammal överste, att man förstår att fru
Mary Temple älskat honom i trettio år.
Mrs. Temples dotter, Miss Iridion—fru
Karin Molander, var så friskt älsklig, trots att
hon skulle vara ett uttryck för den moderna
unga flickan, att man kände sig kunna
älska henne i trettio år. Hennes mor Mary
Temple, en sådan där kvinna som liksom
Gud Fader var försedd med alla de högsta
fullkomligheter, »evig, oföränderlig» etc.,
gjordes av fröken Hilda Borgström. Hon
förekom både i stor toalett och i overall och
spelade så att man förstod att man beundrat
henne i trettio år och skulle beundra henne i
trettio år till. Jag hörde på bifallet, att
publiken hade samma uppfattning som jag
själv.
Det var med en viss och sannerligen ej
oberättigad oro som man fick höra, att
teaterchefen Wettergren beställt ett festspel om
Gustav Adolf av Ludvig Nordström.
»Jag reste ut som svensk» hette hans näst
sista bok, och man var ej fullt säker på, om
den »människa», som kom tillbaka i hans sista
bok sedan den befriat sig från en hel del
svenskhet, var tillräckligt svenskbetonad för
att den skulle kunna skriva det festspel, där
vårt största svenska historiska minne skulle
hyllas. Farhågorna — det måste vara rätt
deprimerande att i tidningarna läsa om detta
dömande på förhand — voro obefogade.
Öbac-kas ypperlige historiograf och den originelle
herre, som hoppas, att hela jorden skall bli
asfalterad och att esperanto — eller är det
ido? — skall klinga från nordpolen till
sydpolen samt att biograferna, stora som
Sofiakyrkan i Konstantinopel, skola sörja för
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
