Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r i n
HHHI
Fot. A huber £ &• Prrinitz.
Ivar Kåge som Gustav II Adolf i Vi.
att se på kartor, men Gustav Adolf gick för
långt häri i detta festspel. På stora, alltför
stora ord blir man förr trött än på prakt och
sköna färger. Båda sorterna förekommo
ymnigt, och med förtjusning såg man på det
svarta och röda i kejsarens salar, under det
att Gustav Adolf hade ångan uppe, om detta
ord från vår maskinålder tillåtes, på ett vis
som gjorde vanliga människor slutligen
litet matta. Detta hindrar ej att man beundrade
både honom och ej minst herr Ivar Kåge,
som gjorde en imponerande insats i spelet.
Kanske ändå bättre tyckte jag om herr Lars
Hansons Wallenstein. Och ödets man,
urtypen för alla condottierer, mörkmännens
representant mot den ljuse nordiske
gudsmannen och undersmannen, fick genom herr
Hanson en demonisk kraft. Den gikt, som
Wallenstein skulle ha, hindrade det krumbuktande
och gymnastiska hos den framstående
skådespelaren att komma fram. Vi kände med den
franske historikern Michelet glädje åt den
solstråle av ädelhet och godhet, som
Guldkonungen från Norden utgjorde bland de
mörka molnmassorna.
Ståtlig var slutscenen i Lützens kapell,
ehuru man velat ha kapellets väggar mera
nakna och vitkalkade som lämplig bakgrund
mot något mindre teatraliska och mera
torftigt klädda krigare. Väl var det att ingenting
yttrades i slutscenen. Musiken av Hugo
Älfven bidrog mäktigt till att ge en festlig och
nordisk grundton åt spelet.
Ludvig Nordström är ibland för mig en
molnstod eller kanske hellre ett kolröksmoln,
men det tycks kunna blixtra också ur ett
sådant, och denna gång knallade ur bulliga
nordströmska barockmoln svensk lösen.
Dramatiska teatern skall ge klassiska
stycken. Man måste obetingat gå med på att
statsrevisorerna och alla andra, som klanka
på teaterns repertoar, ha rätt i den frågan.
År 1883 skrev Björnson sitt skådespel
»Over Evne». Det är således i år ett halvt
sekel gammalt. Har det skrivits något
starkare, klarare, mera dramatiskt stycke i
Norden under denna tid? Jo, Ibsens »Vildanden»,
som utkom 1884, och Strindbergs »Fadern»
från år 1887 höra till samma höga eller allra
högsta dramatiska rangklass. I alla
händelser hör Björnsons över förmåga till det
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
