Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
såg två par på väg till en badort, vilka redan
på resan blivit utomordentligt goda vänner.
Allt är glädje och livsberusning. Så komma
de tillbaka fjorton dar senare.
Badortsvistelsen har ej varit nyttig för samkänslan.
Grälet är ilsket och svartsjukeexplosionerna voro
exuberant franska i så hög grad, att det hela
fick ett folkpsykologiskt intresse.
Lika äkta franskt är det lilla roliga och
välgjorda lustspel av René Fouchoik. som
också spelades på Blancheteatern. Dess franska
titel var »Prenez garde à la peinture», vilket,
översatt till Obs. Nymålat, som det heter på
svenska, ej ger den rätta dubbelmeningen.
I en enkel läkarfamilj i franska
landsorten hade en ung målare bott och behandlats.
Han hade lämnat några tavlor som gåva eller
kanske betalning. Nu var han död sedan
åtskilliga år, och som det inträffar någon gång,
jag tror ganska sällan, hade han »upptäckts»,
d. v. s. han betraktades nu som storhet i
kännarekretsar, och hans tavlor hade blivit
mycket dyra. Så skedde med van Gogh och
Gauguin samt till en viss grad även med
Friedrich Wassmann i Tyskland. Författaren har här
givit åt den småborgerliga livsformen en
gemenhet, som fransmännen tyckas anse vanlig
i denna klass. Hur mycket måste en familj
behöva ha i inkomster för att i Frankrike
anses vara berättigad att ej vara smutsigt girig
och packaktig?
Till det lilla doktorshemmet samlades
konsthandlare, tavelförfalskare och konstdoktorer,
bland vilka representanten för de sistnämnda
märkligt nog var finkänslig och oegennyttig i
sin beundran för den döde konstnären. Rent
ohederliga voro doktorn—herr Sture Baude,
doktorinnan—fru Elsa Baude och äldsta flickan
—Mimi Pollak. Denna återgavs i sin
hänsynslösa egoism och vinningslystnad på ett utmärkt
sätt. Det var kusligt att se och höra, hur
familjen sökte lura av den ståtliga äktfranska
tjänarinnan Ursule—Anna Widforss det
porträtt som den nu eftersökte konstnären gjort
av henne. Man kände sig vördnadsfull, då man
såg denna gedigna typ med sin latinska
hållning och med sina vackra och intima minnen
av den efter sin död upptäckte målaren. Hon
blev med fog litet häpen åt att familjen, då
hon nu skulle flytta, längtade och trängtade
att få behålla hennes av den store målade
porträtt och lovade henne en jättestor fotografisk
kopia i stället. Hon blev också förvånad åt
att konsthandlarna och konsthistorikerna så
väl kände till henne, vilket naturligtvis skett
genom de i konsttidskrifterna avtryckta
anteckningarna, som den store konstnären gjort
under sin vistelse i lanthemmet. Den
sympatiska och genomsunda skådespelerskan gav
sådan auktoritet åt tjänsteflickan, att hon blev
styckets hjältinna.
Livet har rätt, vad det nu kan betyda, hette
ett på Blancheteatern givet skådespel av
Dicte Sjögren. Ett svenskt stycke som var
bra, det tycktes väcka en viss förvåning.
Dicte är femininum och vad värre är en
dansk namnform. Det var således en
begåvad danskfödd dam som skrivit det ganska
lyckade och utmärkt givna skådespelet. Sista
akten förefaller dock litet inhemskt svensk.
På ett hotellrum i Köpenhamn ligger ett
ungt par och sover. Damen skriker till, väckt
av en ond dröm, och bägge rusa upp. Man
lugnar sig, beställer en flaska champagne och
något kaviar. Damen visar sig vara ryska och
ogift, mannen svensk och lyckligtvis också
ogift. Själv föredrar jag vodka till kaviar, men
champagne och kaviar kunna förtäras vid
dygnets alla timmar, och klockan var visst
ej mer än ett på natten, ty toner från ett i
stora salen spelande ryskt balalajka-kapell
hördes upp i rummet. Maria Karzeff—fru
Esther Roeck Hansen ber sin älskare, doktor
Erik Karleby—herr Fritjof Billquist att få
ta in några av sina balalajkaspelande
landsmän i rummet för att få höra på deras
melankoliska melodier. Det visar sig, att en av
ryssarna, spelad av herr Sture Baude,
under tsartiden varit överste och ägnat Maria
sin vördnadsfulla beundran. Med rörelse
återse de varandra, men Maria följer den
lidelsefullt älskade Erik, gifter sig med honom
och får, som hon önskade, en varaktig stad i
Sverige. Vid andra aktens början — åtta år
ha då förflutit — var hon välbeställd
dok-torinna i en svensk landsortsstad. Hon har
dock haft svårt att växa in i miljön.
Liksom första aktens erotiska dialog var ovanligt
okonstlad och äkta, så hade skildringen av
väntan på födelsedagsmiddagen i det
Karle-byska hemmet med gnabb, vänlighet och
otålighet sin rätta färg, och dialogen var hela
tiden lättflytande och karakteristisk. Men
mitt under väntan på middagen komma ett
par skolgossar hembärande med Marias och
Eriks lille son, som livsfarligt skadats under
en kälkbacksåkning. Maria kallar ej på
maken-läkaren — hon har själv studerat till lä-
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
