Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur Eino Leinos balladsamling Helkavirsiä I. Två svenska tolkningar av Arvid Mörne - II. Trälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid
Kvinnan med sitt barn i skötet
satt i stugan, sjöng för parveln:
»Prydlig, grann är modersätten,
där på jorden än den dväljes,
grannast dock i underjorden.
Stort, o stort är modersfolket
i de höga, nakna fjällen,
störst ändå i dödens rike
— nås ej där av Pirkas piksting,
ej av ynklig husmans yxhugg.»
Ilsket röt den grymme bonden:
»Vackra visor äro korta.»
Tog från väggens klyka svärdet,
högg sin frilla ned på stället.
Det var Pirka Ludenmössa.
Gossen växte till med åren,
trälfödd väl, men skön att åse.
Åter för ett tåg till Lappland
männen rusta sig och rådslå:
»Trälen kanske blev oss nyttig
på en vinterfärd som denna.»
Så med Pirka gossen följer.
Första dagen akjan ilar
över islagd, långsträckt insjö,
korsar på den andra dagen
frusna myren, frostens viste,
slingrar på den tredje redan
uppför fjällets branta lider.
Något sällsamt rörs i trälens
håg, och hastigt slår hans hjärta.
Men bak fjällets kam, den kala,
öppna sig de dunkla dalar,
flamma ljus av fjärran eldar,
bål, i Lapplands byar brända.
Talte Pirka Ludenmössa:
»Trälen, valpen där jag misstror.
Se så blicken skiftar, sticker
som en tunga på ett norrsken!
Här att tjudra’n tycks mig tryggast.»
Gossen vid ett träd blev bunden.
Gav sig hem Birkarlaföljet.
Akja efter akja framgled,
proppad full med skattepälsverk.
Varje loka rang om rikdom,
fullbehängd med skattebjällror.
Talte Pirka Ludenmössa:
»Pojken glömde vi. Är någon
redo att förlossa stackarn?»
Strax på snabba skidor stego
stammens ungersvenner.
Gossen
sov vid trädet, där han bundits,
slumrade på silverdrivan.
Drömde om sin moders länder.
Såg en rad av röda akjor
ringla bort bland fjäll, som glödde.
Såg ett tåg av blåa båtar
ila hän på älv, som blänkte.
Svanar summo, silvervita.
Gyllne göken gol, den kära.
Göken gol och fåglar sjöngo.
Alla lundar bredde löven
ut i Lapplands stora sommar,
i den solbelysta natten.
Gossen log i sömnen saligt:
»Skapare, all världens Herre,
hägna du min moders länder!»
Bågar spändes, strängar knäppte.
Fjäderpilen sjöng i flykten.
Dödens Kantele klang
på Den Allsmäktiges knä.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
