Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöfs Dagbok. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
unga flickor. Hon saknar förmågan att
charmera. Det kroppsliga lyte, för vilket
hon söker bot vid Gymnastiska
Centralinstitutet i Stockholm, betrycker henne. Vem
skulle väl bry sig om den trubbiga,
tystlåtna och fula Selma Lagerlöf? Hon
känner denna mindervärdighetskänsla i
förhållande till bror Daniel, som är hennes
beskyddare på Stockholmsresan och som närmast
förefaller besvärad av hennes ressällskap. Hon
känner den i morbroderns, auditör Afzelius’
hem, där hon tycker sig mest vara till
ovälkommet besvär. Hon är för liten för att höra
hemma i de vuxnas krets och för stor att ty
sig till barnen kusinerna. Stockholm är för
henne trots hem och välvilja den stora öknen.
Rörande undrar hon, om hon är den enda
fjortonåringen i hela huvudstaden. Samma
mentalitet yppar sig i berättelsen om unga
fröken W., som kommer som middagsgäst
till morbroderns hem och uppfyller det med
sin lustighet, sin tilltagsenhet, sitt
frispråkiga och glada prat — någonting av
Frödings Vårfästmö. Den hör till det allra bästa
i dagboken. Så som denna unga fröken
se de kvinnor ut, som mänskor värmas av
och män älska. Det är vind, det är fart,
det är svaj. Och man hör på dagbokens
tonfall, hur djupt dess författare känt
kontrasten mellan den som befinner sig i livets
förtroliga mitt och den som håller till som
främling i utkanten. Hur lilla fröken Selma själv
betraktas, det får hon veta, när hon en
dag vandrar till Centralinstitutet över Klara
kyrkogård, där skolungdomen härjar och
rumsterar. Det sitter en liten ensam fattig pojke
på en bänk med vackra blå ögon,
stillsammare än de andra, just något för hennes sympati.
Men när han får syn på henne, kommer det
som ett väsande och fräsande: »Vad står du
där och glor för, din djäkla haltebolink ?»
Sådan är mänskan, världen, tillvaron. Men ur
den verkliga världens ödslighet reser sig
inbillningens värld med sina tröstande
fantasier och sin hemliga inre rikedom. Mitt i
sorlet och vimlet kan denna unga flicka plötsligt
bli som borta. Där hon står i kön på
Stockholms slott för att se den döde prins August
växer för hennes inre syn upp en tavla från
lekstugan därhemma — Karl den elftes syn,
hon målar vidare i fantasien, och hon vet vad
hennes första roman skall handla om.
Det är på sådana inre reaktioner som
Selma Lagerlöfs Dagbok lever. Vad hon har
att förtälja från morbroderns bildade hem
och umgängeskrets och om det borgerliga
Stockholm på 1870-talet är både tidstroget,
träffsäkert och atmosfäriskt riktigt — ty
intuitionen sviker inte — men det är
obetydligheter i jämförelse med dessa inre upplevelser,
som utlösa så väsentliga ting som bokens
barnsliga förälskelsehistoria. Berättelsen om
studenten, som nedlät sig att tala med
fjortonåringen och fann henne trevlig och som
sedan dag och natt sysselsätter hennes
tankar och hjärta, hör till det slag som
passar in under rubriken »från de tidiga svala
år» med allt outsagt den innehåller. Den är
kanske en smula sentimental, men inte mer än
den första kärleken alltid är. Sannare och
enklare har ingen framställt den jordmån, i vilken
känslans första skygga vårbrodd spirar, och ett
tinande hjärtas första blyga livsyttringar. För
Freuds generation är det kanske ingenting att
komma med. Men det finns säkert någonting
konstitutionellt mänskligt, som t. o. m.
överlever Freud.
Det kapitel, som handlar om Resan till
Uppsala och vårfesten där, åstadkommer
måhända en viss besvikelse hos dem, som
föredra det som sker framför det som sker i det
som synes ske. Det är en trist historia, där
det som skulle hända aldrig händer. Man
får just inte mycket av det traditionella
Uppsala med fanborgar, studentsång,
nationsfester och uppsluppenhet, av den enkla
anledningen att unga Selma blir bortglömd och
endast kommer med post festum och på ett
hörn. Men med vilket enkelt och naivt
mästerskap har det icke lyckats henne att
framställa sin egen mänskliga belägenhet —
ensamheten, bortkommenheten, besvikelsen,
resignationen. Det sker i en nykter och saklig
relation, som inte släpper något pjunkigt
självmedlidande ut på tiggar- och klagostråt.
Och där Selma Ottilia Lovisa står övergiven
och allena i doktorinnan Hedbergs förmak
i Uppsala med Adolf Noreens glada och
hoppingivande välkomsttjohej i minnet och ser
ut genom fönstret på regnet, som faller, och
tänker på vårfesten och karnevalen, som
torkat in på grund av väta — det hela var ett
misstag — liknar hon askungen, som får vakta
spisen, medan de andra roa sig. Hela denna
dagbok är en berättelse om askungen, om
det märkvärdiga, som aldrig sker, om livets
»Skära, skära havre», där alltid någon »blir
utan». Men det händer, att den som blir
utan tvingas att bygga sin egen värld och
tvinna sin egen guldtråd. Det är här icke frå-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
