Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Richard Wagner. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
Wagners konst vid den pergameniska
gi-gantomakhin. Liksom denna är antikens
avslutande och sammanfattande
skulpturverk, är det Wagnerska tonverket den
nyare konstkulturens slutkrön och — skulle
pessimisten känna sig hågad att tillägga
— konstkulturens över huvud.
En sådan uppfattning och uppskattning
av Wagners verk utesluter naturligtvis
icke, att man kan hoppas att de konster,
som utgöra elementen av hans
tondramatik, kunna framställa nya uttrycksformer
och uttrycksvärden, ja icke ens att
musikdramat självt, gemenligen kallat opera,
skall kunna utveckla nya möjligheter,
betingade bl. a. av särskilda folklynnen och
individuella karaktärer, vilket ju redan
skett t. ex. med en Verdis, en Bizets
insatser på området. Men i den med
stilidealet överensstämmande meningen
gäller, i högre grad än Wagners bekanta
yttrande om Beethoven som den siste
symfonikern, den därmed analoga satsen:
Wagner hat das letzte Musikdrama geschrieben.
En gräns för hans skapelsers verkan är
given med den mänskliga mottaglighetens
egen beskaffenhet, i det att dels den logiska
uppfattningen av dramats med
tonrörelsen förbundna gång försvåras genom
uttrycksmedlens rikedom — sångdeklamatio-
nens verbala tydlighet är ett ännu ej
uppnått ideal —, dels de jättelikt
proportionerade verken kunna alstra trötthet vid
åhörandet. Men för dessa brister får man en
slösande ersättning i det ymnighetshorn av
skönhetsskatter, som utskakas för öga och
öra.
Enligt Wagners uppfattning av sin
konst täckte denna begreppet religion; när
han tar uttrycket »den heliga konsten» i
sin mun, får det en särskild, meningsfull
betydelse. Att framställa hans verk och
bevista utförandet av dem borde enligt
hans tanke vara en gudstjänst. Det kan
knappast förnekas, att den moderna
människans religiösa behov hänvisa henne till
konsttemplet, isynnerhet om sådana verk
som de Wagnerska där träda inför hennes
tankar och sinnen. Och Wagner grundade
sitt tempel och sin församling — främst i
Bayreuth, dit vallfärdande skaror ännu i
vår förvirrade tid draga hän som
fordom-tima till Atén och — såsom ännu sker —
till Mekka och Rom. Och såsom den
anti-Alexander han i den unge Nietzsches ögon
var, i sin egenskap av den store förenklaren
och nyskaparen av mänsklighetens idéer,
drömmar och bildningsformer, underlade
han sig världen med sin prometeiska eld
och sin apollinska lyra.
I Ord och Bild har tidigare influtit: 1905. Gerhard Schjelderup: Richard Wagner. 1906.
Gerhard Schjelderup: Richard Wagner og Mathilde Wesendonck. 1907. Wilhelm
Peter-SON-Berger: Niebelungens ring och dess första framförande i Stockholm. 1913. Wilhelm
Peterson-BerGER: Wagner-arfvet. 1916. sigrid Elmblad: En Parsifal-studie. 1924. sigrid
Elmblad: Bayreuth och dess minnen.
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
