Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
sekel av träget och fruktbärande arbete
mellan åttiotalisternas tafatta trevanden —
Strindbergs språkliga geni var ju en sak för sig
— och trettiotalisternas lediga berättarstil.
Och ännu ett kan konstateras genom
jämförelsen. Åttiotalets unga demokratiska
realister brukade klaga över att de med all sin
goda vilja inte ägde någon personlig
kännedom om folkets liv och villkor. Sedan dess
liar folket tagit pennan i egen hand, och vi
ha nu gott om författare som med den
intimaste sakkunskap kunna skildra arbetaren
eller sjömannen i hans vardagsliv. Och i regel
står deras berättarförmåga ingalunda tillbaka
för deras akademiskt bildade kollegers.
Till den generation, som har den största
andelen i uppodlandet av denna svenska
romanprosa, hör Sigfrid Siwertz. Som ett
officiellt erkännande av detta faktum får man
väl betrakta hans inval i Svenska Akademien
efter åttiotalisten Tor Hedberg. Siwertz’ nya
bok Lågan är en roman om konstnären och
offentligheten. Redan i journalistromanen
Jonas och draken kunde man märka att han
hade ett gott öga till litteratur- och
konstkritikerna. I Lågan berättar han om hur den
offentliga kritiken driver skulptören Sune
Ca-vallin ända till självmordets brant, men hur
han också först där på allvar finner sig själv:
»De enda segrar som äro bestående äro de,
som vi pressa ur våra nederlag.»
Som förste pristagare i en tävlan utför
Sune Cavallin sin skulptur Lågan till
prydandet av ett av Stockholms torg. Han strävar
att i den lägga iri hela sin unga
konstnärssjäl, och hans egen hustru Gust står villigt
modell för verket. Inför det färdiga
resultatet känner han visserligen att förmågan icke
fullt svarat mot viljan. Men vad som
fullständigt knäcker honom är kritikens
grymhet. Efter avtäckningen kasta sig kritikerna
som en man över den hittills obekante unge
konstnären, begabba hans verk och beröva
honom med sina försmädligheter all
självtillit och arbetsförmåga. De flesta äro sura
och reserverade, den ene häcklar just vad
den andre berömmer, somliga ta själva med
ena handen vad de ge med den andra, och
den mest vederhäftige är mest dräpande,
därför att han ändå alltid är en nyans hårdare
än sanningen. Sune erkänner själv den
stackars Lågans ofullkomligheter, men han känner
sig också säker på att kritiken skulle ha haft
en annan ton, om bara inte ett novemberregn
råkat ge en veritabel begravningsstämning åt
själva avtäckningsceremonien och bragt
kritikerna i misshumör.
Sedan yrkeskritikerna gett signalen,
kommer så hela följet av insändare, kåsörer,
karikatyrtecknare och kuplettsångare, som roa
publiken på den arme konstnärens bekostnad.
I eget namn drar författaren konklusionen av
historien: »Konsten, musiken och litteraturen
är vårt enda skällreservat. Det är det enda
uppsparade område, där folk verkligen
ordentligt får ta bladet från munnen och utan
risk kalla varann för kräk och stympare.»
Ämnet är vad man kallar brännande;
missnöjet med kritiken kommer till orda hos flera
av årets romanförfattare. I enqueter ha
dessutom både kärande och svarande fått tillfälle
att lätta sina hjärtan, och här skall därför
endast anmärkas att fallet Cavallin inte är
alltför otroligt eller överdrivet skildrat, utan
tvärtom förefaller på något sätt bekant.
Obestridligt är ju att den moderna presstekniken
inte minst friar till de lägsta
publikinstinkterna, skadeglädjen och skandalhungern, och
att på åtskilliga håll både den goda viljan och
den goda tonen kan saknas, de två ting som
varje konstnär borde ha rätt att fordra av
sin kritiker.
Att vår dagskritik skulle som regel kunna
anses ogin mot författarna har man däremot
svårt att inse, när man har i minnet
recen-tenternas alla översvallande lovord, som
sedan ytterligare fetma i förläggarnas
annonser. Om pressen förfogar över hittills oanade
möjligheter när det gäller att göra det hett
om öronen på en konstnär som misslyckats,
så ha ingalunda heller dess resurser i
reklamväg lämnats outnyttjade. Detta har dock var-
Sigfrid Siwertz : Lågan. Albert Bonniers förlag.
Gösta Gustaf.Janson : Kapitulation? — Ncj\ Albert Bonniers förlag.
Vilhelm Moberg: A. P. Kosell, bankdirektör. Albert Bonniers förlag.
Gustav Sandgren: Livet är rikt. Albert Bonniers förlag.
Rudolf Värnlund: En kvinnas leende. Albert Bonniers förlag.
Hans Botwid: Värna. P. A. Norstedt & Söners förlag.
Ragnar Holmström: Flyktingarna. Holger Schildts förlag. Benjamin. Albert Bonniers förlag.
Anna Björkman: Den ojämna striden. Albert Bonniers förlag.
Olle Hedberg: Får jag be om räkningen. P. A. Norstedt & Söners förlag.
Gertrud Lilja: Karl-Uno och sångerskan. Albert Bonniers förlag.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
