Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Comédie-Française. Av Kjell Strömberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Strömberg
■äVue perspectif du T h i à t r e - F r a n C a i s » (Odéon fore branden
1799)- Osignerad laverad teckning, 1790-talet.
Drottningholms Teatermuseum.
na hade även de först nekat att mottaga
gåvan under förevändning att man inte
gärna kunde hysa en sittande Voltaire i
helfigur tillsammans med stående byster
av Moliére och Racine, en synpunkt som
mera hedrar deras litterära omdöme än
deras konstförstånd. När Odéon brann,
första gången, räddades statyn över till
det nya teaterhuset i Palais-Royal, där den
strax fick sin välförtjänta hedersplats i
publikfoajén.
Det dussin år — flera blev det inte —
som Odéon fick hysa Comédie-Française,
kan man gott kalla de mest dramatiska i
dess historia. De stormiga händelsernas
rad började med premiären på »Figaros
bröllop» våren 1784, icke utan skäl kallad
revolutionens upptakt. Sex censorer hade
förbjudit pjäsen, men m :lle Contat, som
till varje pris ville spela Suzanne,
lyckades förmå sin höge älskare, greven av
Artois, kungens yngste bror, att lägga sig ut
för stycket, varom hela hovet redan talade;
och det var också mangrant såmlat vid
premiären. Kungens därvid högljutt
uttryckta förmodan, att det skulle bli ett
fiasko, kom som bekant grundligt på skam,
och Figaro-Dazincourts skarpa vidräkning
med de höga herrar, som endast »gjort sig
mödan att födas», blev demonstrativt
applåderad för öppen ridå. Ingen dittills
spelad pjäs hade på kortare tid upplevat
ett större antal föreställningar, och först
efter den sjuttionde kom man sig för med
att bura in Beaumarchais i Bastiljen,
vartill en förevändning lätt fanns, men
pjäsen vågade man inte förbjuda.
Vart det bar hän skulle snart visa sig.
Hösten 1789 hade teatern premiär på en i
och för sig föga märklig tragedi av
Marie-Joseph Chénier, Charles IX ou 1’École
des Rois, som skildrade Bartholomeinatten
med ganska tydligt underförstådd sens
moral: se där hur kungar behandla sina
folk — en gång skulle folken veta att
behandla sina kungar efter samma recept.
Det var att gå händelserna i förväg litet
för raskt, och stycket förbjöds verkligen,
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
