Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Brahms. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
åter har både som människa och
musiker sitt fäste i bibelordet, och många av
hans körkompositioner äro skapade i
Luthers och Bachs anda. Det gäller
framför allt om det personligt så djupt kända
och i äkta protestantisk tro förankrade
Ein deutsches Requiem. Vad bådas
karaktärer i övrigt beträffar, är det nog att här
påpeka grundskillnaden mellan Wagners
affektbetonade lynne, känslofrosseri och
feminina sensibilitet — som Nietzsche gav
en karikerande beteckning med uttrycket
Senta-sentimentalitet — och Brahms
manligt behärskade, slutna och inåtvända vilja.
Mot Wagners dramatiskt upprörda och
äventyrligt glänsande levnadssaga
framträder Brahms’ borgerligt enkla och flärd fria
liv som en talande kontrast.
Såsom ofta framhållits — av Walter
Niemann o. a. — har det nordtyska lynnet
och särskilt då Nordsjöprovinsernas
folkkaraktär fått ett storslaget uttryck i
hamburgaren Brahms’ musik. Kärvhet och
allvar, grubbel, fantastik och melankoli
bilda inslag i detta lynne, som med olika
skiftningar speglas även i en Hebbels, en
Theodor Storms diktning.
Havslandskapet skänker stora syner över ödsliga,
stormiga och dimsvepta vidder, just sådana som
öppna sig i så många av Brahms’
instrumentala skapelser. Att hans musik trängt
igenom i de skandinaviska länderna, beror
nog på att hans toner äro framsprungna
ur ett med vårt befryndat lynne, att det
är samma hav som sköljer våra och hans
fädernebygds kuster.
Djupt är även sammanhanget mellan
Brahms’ tonspråk och den tyska
folkmusiken över huvud, sådan denna framträder
i visor och danser. Måhända har ingen av
de stora komponisterna i samma grad som
Brahms haft hjärtats mottaglighet för den
tyska folktonens innerlighet, så i glädje
som i sorg. När man hör den underbara
körsången In stiller Nacht — i Brahms’
lika underbara sättning och helst sjungen
av en barnkör — tycker man sig höra
själva grundklangen i mästarens eget
resignerade svårmod —
Vom herben Leid
und Traurigkeit.
Vilken inlevelse i den tyska
folkmusiken han var mäktig, därom vittna de
skatter av folkvisor han utgav, inklädda i en
lika enkel som uttrycksfull harmonisk
dräkt, med vilken Brahms lägger en
personlig färgskiftning till melodin, utan att
det minsta rubba den ursprungliga stilen.
Tematiken i hans instrumentalsatser låter
också i många fall härleda sig ur
folkmusiken, även i dess ombildade och
utbyggda former; i hans stora verk återgår
månget sjungande adagio till en folkvisa,
månget virvlande scherzo till en folkdans
— det yppersta exemplet därpå är kanske
Violinkonsertens rytmiskt så folkmässiga
och pregnanta tredje sats. Brahms har en
vida djupare förbindelse med den tyska
folkmusiken än Wagner, som väl tog sitt
litterära stoff från myten och sagan men
förmälde det med det mest
personligt-ori-ginella tonspråk som någonsin blivit hört.
Även i sin så rika romansalstring
bygger Brahms på folkvisans grund. Till
skillnad från Liszt och Wolf skyr han i
allmänhet rikare figurverk och färgläggning
i ackompagnemanget, lägger huvudvikten
vid sångstämmans melodi och bibehåller
gärna den strofiska formen. Snarast
fullföljer han den Schubertska linjen i
romansens utveckling, även om hans
frasering och harmonik stundom leder tanken
till Schumann. Vad som saknas hos
honom i fråga om finpensling och yppig
kolorism, vilka utmärka den
Liszt-Wolf-ska riktningen, motsäges av den än
breda och burna, än svärmiskt fördrömda
melodiken. Hans sånger bibehålla f. ö.
oftast sin plastiska åskådlighet, även när
de uppstiga ur känslornas djup. Även som
romanskompositör förenar denne klassiske
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
