Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
idyllen, det doftar sol, blommor, gödsel,
mylla av hans minnen från gården, där släkten
hör hemma. Men det är också därifrån den
har sitt tunga allvar, sin gudsfruktan, sin
uråldriga ro.
Det är mot denna trygghet, denna tunga
beklämmande frid som ynglingen gör
uppror. Själva värmen och godheten i hemmet,
där alla höra tillsammans och allt är bara
ett, blir till ett fängelse för honom. Han
måste bryta sig ut — ut i mörkret och
tomheten — bli en enda! Det känns som
någonting rått, en födelse, när han på detta sätt
gör sig lös, det gamla kväljer, det nya inger
ångest, han förstår hur osammanhängande
och oredligt livet är. —
Den konflikt Lagerkvist skildrar är den
moderna individualismens. Han har tidigare
gestaltat den i de romantiska symbolernas
form. Här ger han den yttre miljön.
Ur det urgamla bondekollektivet, det
pa-triarkaliska familjehemmet, med intim
arbetsgemenskap, med fasta sedvänjor, med
traditionsbunden tro — lossnar, utstötes den
moderna människan. För de flesta har
processen försiggått så småningom under flera
generationer och för länge sedan avslutats.
Lagerkvist har synbarligen upplevt den i
starkaste förkortning, på försenat stadium och
med sitt väsen kluvet av den skarpa
motsättningen. Bondgården — järnvägsstationen:
det jordbundna släktarvet och den nya
tiden med sina växlande möjligheter, sin
rastlösa oro. Järnvägen, det revolutionära
trafikmedlet, industrialismens symbol, har haft ett
starkt grepp om hans fantasi, motivet går
igen i ett par av hans enaktare och noveller,
och dess ödesdigra innebörd framträder klart
i den lilla prosaskissen Far och jag, som
ingår i Onda sagor. Lokomotivet, som
störtar fram ur mörkret, omvärvt av eld, med
en förare som fadern inte känner igen,
förkroppsligar ångesten i en ny, kaotisk värld.
Denna värld, krigets, storstadens, den
vilda människodjungelns värld har dragit den
unge diktaren till sig, bränt honom och stött
honom tillbaka.
Till hans ungdomsupplevelser hörde
också bekantskapen med materialismen, »den
nya läran» som han kallar den, »den som
sopade bort Gud och all förhoppning, som
lade livet öppet och rått, i hela dess
nakenhet, hela dess planmässiga meningslöshet».
Men den gav honom aldrig full
tillfredsställelse. Han drömmer om att få sjunka till
ro i hemmets trygga famn, »där allt var så
visst och mor skulle sitta och hålla hans
hand och hon skulle läsa för honom ur
psalmboken, som hon så gärna ville».
Det är detta ljusa, ömtåliga kvinnoansikte,
fyllt av en överjordisk frid, som blir
inbegreppet av all uråldrig ro och trygghet och
på samma gång idealbilden av den enkla,
vanliga människan, som i sitt armod, sin
bräcklighet hör till de utvaldas släkte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
