Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Tydligen är det närmast psykoanalysen
som åsyftas.
Vi minnas att det inte är första gången
Lagerkvist deklarerat sin starka ovilja mot
den analytiska psykologin. Det skedde redan
i Ordkonst och bildkonst och delvis i
samma ordalag. Också där uppställer han de
djupa, enkla, osammansatta känslorna som
befriande kontrast mot det sjukliga grävandet
kring själens rötter. Känslorna hade
visserligen ännu ingen moralisk karaktär, de
betraktades närmast som formella värden. Inte
heller fördömdes intellektet som sådant. Men det
förvisades till det rena formarbetet.
Grundorsaken är väl i båda fallen
densamma : en inre konflikt, en livsångest som han
vill övervinna, men i sin känsla, inte genom
sitt förnuft. Den inre konflikten yttrar sig
på olika sätt i Lagerkvists utveckling. I
början som en estetisk motsättning, senare som
en moralisk. Som konstnär vill han gestalta,
men inte lösa, inte förklara denna konflikt.
Lösa kunde nämligen betyda detsamma som
upplösa, förklara detsamma som förlora. Och
konstnären håller fast vid sin konflikt, liksom
neurotikern vid sin neuros, dels därför att
den är konstnärligt fruktbar, dels därför att
den stundom befriar honom ifrån det
övermäktiga livets kval.
Schopenhauer såg ju i det estetiska
skådandet den enda befrielsen från världen, från
världen som vilja, som kamp och begär. Det
är en föreställning mättad med uråldrig
mysticism och spiritualism, en till hälften
religiös idé. Gränsen mellan skönhetsmystiken
och den religiösa mystiken är flytande. Hos
Lagerkvist går vägen från estetik till
religion, från formdyrkan till människodyrkan.
Men även sedan han fördjupat problemet till
ett mänskligt problem bevarar det mycket
av sin estetiska klangbotten. De religiösa
visionerna i Det besegrade livet är
skönhetssyner, problemen lösas genom bilder och
symboler.
Lagerkvist är som konstnär
känslomänniska. Han är i mycket en primitiv natur. Hans
styrka ligger i åskådningen, skådandet, det
djupa försjunkandet i en känslostämning.
Redan denna personliga egenart gör honom
fientlig mot psykologin, som genom sin
analys hotar att upplösa och förtorka känslorna,
och även mot sanningssökandet, tankelivet,
som riktar den inre uppmärksamheten mot
vissa bestämda mål, drar till sig själens hela
kraft och sätter den i rörelse för att genom-
tränga och kartlägga ett okänt sammanhang.
Därför föraktar han grävandet efter själens
rötter, han vill i stället »se upp mot den
underbara kronan, den som dock lyfter sig mot
himlen». Det är åter det estetiska
skådandets ideal: trädets krona kan man famna
med blicken, stilla, orörlig, försjunken i sig
själv, för att sedan sakta glida upp mot den
rymd, där den lyfter sina grenar. Men för
att nå ner till rötterna måste man flytta sig,
gripa tag med sina händer, söka, forska,
tränga ner i jorden, där mörkret och
skräcken ha sitt fäste. Människoträdets rötter bli
till en symbol för jordelivet, liksom kronan
för andens översinnliga värld. Det är
därför de skiljas åt. Två oförenliga världar.
Lagerkvist vill inte erkänna att det högsta hos
människan har sin rot under jorden, han
hugger av stammen som binder samman
rötter och krona.
Ty människans andliga krona var hjärtats
och känslornas värld. Sökandet kunde inte
ge själen frid, det enda som var värt att
finna. Den kunde endast känslorna skänka.
Lagerkvist fördjupar ständigt denna
känslomystik, känslan blir slutligen ett instrument
— och det enda möjliga — att fatta
verkligheten, en högre verklighet, och på
samma gång en befriare från det jordiska. I sitt
senast utgivna arbete Kämpande ande har
han drivits till den yttersta konsekvensen
»att allt vad vi föreställer oss skiljer oss
från det högsta». Därför blir han ateist: »Gud
skiljer honom från det gudomliga.»
Det blir då naturligt att den som förstår
för litet av livet är värdefullare än den som
förstår för mycket. Just deras förstånd och
vetande skiljer dem från det högsta, det
gudomliga. Lagerkvists förhärligande av den
enkla hjärtemänniskan, med vilken han
känner sig besläktad, får härigenom sin
metafysiska förklaring. Det högsta är själens
frid, vår djupaste verklighet. Men den
upp-leves helt i känslan, förnimmes som
salighet. Och »Saliga äro de enfaldiga, ty dem
hörer himmelriket till».
Sant är ju också, att tänkandet och
forskandet, hela det teoretiska livet inkräktar på
vårt känsloliv; och att det rubbar dess
enkelhet och vila. Att det ofta hindrar den
enskilde att vara sig själv, leva sitt eget liv,
överlämna sig åt sina djupaste känslor och
framför allt — att vinna frid. Att kritiken
av den vetgirige, panegyriken över den
ovetande alltså kunde synas berättigad. Men
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
