Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
gränsen, som han till slut frivilligt
överskrider genom att ta sitt eget liv.
Vi ha redan invigts i denna kärleksmystik
genom Lagerkvists erotiska poesi. Temat i
Själarnas maskerad är till att börja med
detsamma som i Den lyckliges väg och
Hjärtats sånger. Liksom i diktsamlingarna
genomgår det flera variationer. Men grunden
är densamma. Det är den ensliga själen som
ropar —-
»på en eld att brinna i — en enda. En enda
flamma att stiga upp i och förklara sig i. — •—■
— Vill bli till. Och vill bli ett. Ett ...»
Kärlekens eld: »Hur underbart stort att kunna
känna så! Känna sin kärlek till henne — utan
gränser, utan frågor. Bara som ett djupt, djupt
andedrag —- av befrielse. Av fullhet, av lycka.
Det är samma saliga väntan som i
Hjärtats sånger, den älskande går som i hemlig
extas, borta från människorna — »Hos
henne. Inne hos sig» —
»Ja, det var kärleken. Den fullkomliga. Den
som är utan tanke. Så som själen är utan
tankar, bara finns, är till i sig själv.» Och
liksom i Hjärtats sånger får kärleken
förverkligas i en strålande jordedag, i
skönhetens vidöppna, soldränkta land. Alltjämt
lever de älskande »som i ständig extas». Men
kärleken, fattad som ett heligt mysterium,
når sin fulländning först i döden. Först
sedan hans älskade är död blir kärlekens låga
hos mannen klar och ren, förandligad,
befriad från allt jordiskt.
»Han gav allt åt kärleken, odelat och fullt.
Och blev lycklig genom den, lycklig ännu mitt
i sorgen, i sin bittra saknad. Den var det
altare han en gång letts fram till som av en
osynlig hand och som han hade blivit trogen. Man
skulle finna honom på trappsteget dit upp när
han inte förmådde mera här nere, knäböjande
ännu i döden.»
Det är »den lyckliges väg», fylld av
samma kärleksdröm, svävande mellan det
förflutna och det hinsides, av samma andakt,
samma glidande mellan erotik och fromhet. Och
det är samma dröm om trygghet genom
kärleken, om frälsning och ljusmättad frid.
Ljuset i Den lyckliges väg kommer
visserligen från ovan, från en annan värld, men det
sänker sig ändå ned till jorden och tänder där
en evig vår. I Själarnas maskerad flyr det
i stället bort från jorden, slocknar därnere
och dör, för att genom döden lyfta sin låga
högt över allt jordiskt.
Hur kommer det sig att denna
kärlekshistoria, som berättats med så mycken finhet i
detaljerna, en sådan lyhördhet för själens
skiftningar och en sådan subtil konst, ändå i sin
helhet gör ett beklämmande, ja, stundom rent
av motbjudande intryck? Lagerkvist säger
själv att den »utspelas i själarnas land, ovan
verklighetens, förnedringens värld. Endast
fullkomlighet får råda hos dem, vart man än
kommer, vart ens bländade öga än ser.
Sådant är själens land, där den har sitt
egentliga hem. Och i det landet är det alltid fest.
Där är alltid maskerad.»
Men en festglädje som varar för länge får
en unken smak. Och en maskerad som inte
till slut låter oss se levande ansikten bakom
masken blir lätt makaber. Liksom i en
ohygglig novell av Edgar Allan Poe finns det en
osynlig gäst även på denna maskerad. Det
är döden.
Låt oss ett ögonblick tänka efter vad som
är den djupaste innebörden i Själarnas
maskerad. Varför har den eftersträvats ? Hur har
den blivit möjlig? Och vart för den hän?
Ynglingen, som predikar den erotiska
hängivelsens evangelium, känner sig ensam och
övergiven, fylld av en gnagande oro,
onödig, rotlös ... »Hörde inte till någonstans.
Hade inget hem. Det var det ... han hade
inte alls något hem ... inte i någonting.»
Kärleken ger honom detta hem som han så
lidelsefullt eftertraktar, ger honom trygghet och
ro. Låter den flackande elden lyfta sig i en
klar och stilla låga. — Men till vilket pris!
Först sedan barnet dött, barnet som skulle ha
fängslat dem vid jordelivet, först sedan
hustrun själv invigts åt döden, når mysteriet
sin fullbordan, kunna själarna smälta
tillsammans i fullkomlig trygghet, bli till en
enda, –-först då blir deras lycka
oförgänglig. »Barnet gled mer åt sidan, inte
heller hon talte längre mycket om det. Det
gällde nu dem. Deras själar, som inte skulle
skiljas åt. Som hörde samman för evigt.»
Hustruns ord att barnet »hade varit tvunget
att dö. Det hade velat bli vid liv, men hade
varit tvunget», får då en räckvidd av
skrämmande innebörd. Det oskyldiga barnet måste
offras för att två människor skall kunna bli
fullkomligt lyckliga, få ingå i det land, där
själen »har sitt egentliga hem», och där det
alltid är fest. Samma offer som i Han som
fick leva om sitt liv, men denna gång inte
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
