Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En fri herre. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fri herre
randet av »Völund Smed» jublade mot honom,
utbragte för den som inspirerat honom, för
Edith, ett »Leve den store noble Kvinde».
Detta väckte mycken förargelse, och många
fina damer retade sig åt att de i hastigheten
hurrat med. Men det måtte ha legat
någonting i denna hyllning, ty Drachmanns
sjuttiotvååriga syster, vilken haft nära ett halvt sekel
att fundera på saken, påstår, »at ikke månge
danske Kvinder er værdige at løse Ediths
Skorem». Så bra voro naturligtvis icke alla
Drachmanns fruar och älskarinnor. Men det
är nog ingen överdrift, om man säger att
Afrodite slösande belönade sin tillbedjare.
Något stort finnes hos den som offrar och
vågar, det må nu vara på Martis eller Veneris
slagfält. Låt vara, att man med ett visst
ironiskt löje läser i »Forskrevet», hur de unga
skalderna, bleka av hänförelse och nattvak,
hasta från en varieté till ett nytt kafé,
längtande efter nya valplatser med nya flickor
och ouppslagna flaskor. Hela Köpenhamn
tillhörde dem. Är det ej Georg Brandes som
framhållit den mäktiga svallning i sinnet, som
soluppgången framkallade hos Esaias Tegnér
och som tog sin utlösning i Solsången? »En
vanlig människa», säger den danske kritikern,
»yttrar och känner vid samma tillfälle: nu
gick solen upp.» Då skalden Drachmann och
hans diktar- och konstnärsvänner stormade in
i ett nattkafé, stod tiden förväntansfullt stilla.
En ödesdiger skönhet hos en där sittande
kvinna, en munlinje som var lyckolovande
kom deras hjärtan att låga. Vinet — bara
vanligt rödvin för andra — lät dem känna
festens njutning, och deras hjärtan blevo fulla
av tacksamhet över livets rikedom. Fylliga,
härliga strofer föddes i deras bröst. »Vanliga
människor» tittade in i kaféet och tänkte:
Enkel publik, Sangerinder och bråkiga
herrar, men vid skalderna, vid dem som hade
»Morgonskærets Guld i Eje» rörde Afrodite
med sina rosenfingrar, och det sprang
fram mången härlig dityramb, många
innerliga versrader, då den ljusa natten
förvandlades till daggig vårmorgon och då hjärtana
voro fulla av tack och lov för den kärlek,
som blommade i kapp med syrener och
guldregn.
Vi vanliga människor äro, som rätt och
billigt är, sysselsatta på arbetsplatser och
kontor och verka bland maskiner eller bland
mahognymöbler, men det är med en hemlig
avund vi läsa om några andens och för all
del också köttets friherrar, som våga och
vilja leva livet fullt ut och som tagit på sig
både skammen och smärtan för att få en
kortvarig lycka och som skänka oss en aning om
den böljegång som funnits i deras sinnen.
Drachmann är en mycket mäktigare person
än vad vi visste före utgivandet av breven till
hans familj. Han sade: »Jeg har levet mit
Liv dobbelt», och han har tagit emot och
skänkt bort mycket. Han har också arbetat
och skapat med lidelse, och väldig är den
yppiga trädgård, den paradisets lustgård han
trollat fram, där Evor och prinsessor vandra
lockande, där sagan talar om hur »det var en
Gang» och där diset över Öresunds ljusblåa
vågor är gränsen mellan dansk verklighet och
dansk dröm. Levde Drachmann något för
fjädern i sin hatt, så levde han ännu mera för
att få erfara det stora mysteriet, det som
skänker lust och smärta, det som skalderna
ha beskrivit och siat om på hela jordkretsen
och i alla tider.
Har någon dyrkat kärleken i Norden, så
är det han.
Holger Drachmann hade starka känslor för
Sverige och funderade under slutet av sitt
liv rent ut på att på allvar bosätta sig här. Det
storvulna i landets historia, det mäktiga i dess
skogar, måhända också det patetiska drag, som
utmärker en del av vår skaldekonst, tilltalade
honom. Men främst var det Bellman med sin
innerliga livslust, sitt mänskliga bohemlynne,
sin lyriska naturkänsla, som helt och hållet
tagit hans hjärta. Drachmann älskade också
Norge och ville vara en medlare mellan
svenskt och norskt.
Med hänförelse hyllades Danmarks och
Nordens store skald vid sitt stockholmsbesök
1906. Två år efter dog han »den vanskelige
Død», som J. P. Jacobsen säger. En, som stod
honom nära yttrade till den som skriver
detta, att hans allra sista dagar voro
lyckliga. Det förtjänade livets store besjungare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
