Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Comédie-Française. Av Kjell Strömberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Strömberg
digaste tragedi. Den 3 augusti ändras
programmet, som upptog en fjäderlätt Tristan
Bernard, till Corneilles Horace — men
för sent: militärkommandot utfärdar
stängningsorder. Först den 6 december
kan teatern åter slå upp sina portar och
vända samma affisch utåt. Inför en på
två timmar en vecka i förväg utsåld
salong spelas nu den gamla
Corneilletrage-dien, och brakande applådsalvor hälsa
varje tirad, som kan ges aktuell syftning.
Va sur les bords du Rhin planter tes pavillons,
manar Sabine i Madeleine Rochs
statua-riska gestalt sin make, den unge Horace,
vars illistiga flykt före slutstriden — »il
fuit pour mieux combattre !» — identifieras
med återtåget och den avgörande segern
vid Marne. Det står homerisk rymd kring
den franska nationalscenen i dessa dagar,
liksom det gjorde kring Dionysosteatern i
perserkrigens Aten. Det var också med
några scener ur Aiskhylos’
Salamis-festspel, »Persai», som fredsslutet firades
1919.
III.
Emile Fabre, själv dramatisk författare
av utpräglad åttiotalstyp, fostrad i-
Antoines naturalistiska skola, efterträdde
1915 Jules Claretie — eller rättare sagt
Albert Carré, som, mobiliserad, aldrig
tillträdde posten — och rider än i dag för
rusthållet vid Comédie-Française. För
några år sedan ville man ersätta honom
med Jacques Copeau, då han befanns
alltför »pompier» av den yngre intelligensen.
Den förtjänsten kan inte frånkännas
honom, att han definitivt brutit med
boulevardsystemet och energiskt hävdat, att en
nationalscen bör vara en nationalscen,
vilket vill säga, att de rent museala
uppgifterna icke få försummas. Han har bragt
det därhän, att Comédie-Française nu
kan bjuda sin publik en stående repertoar
på ett sjuttiotal helaftonstycken och lika
många »levers de rideau». Detta måste
anses så mycket mera hedervärt som
teatern inom egna murar endast har plats
för två pjäsuppsättningar och alltså
dagligen måste transportera dekorationer till
och från tre olika magasin i vitt skilda
delar av staden. Till Molièrejubileet
1923 tog han upp icke mindre än
tjugoåtta av mästarens pjäser, de flesta i
fullständig nyinstudering. Har han varit
njugg på färska nyheter, så har detta
närmast haft sin grund i de erkända
författarnas motvilja att lämna sina opus till en
teater som endast undantagsvis kunnat
anslå mer än tre kvällar i veckan åt ett
och samma program. Härtill kommer, att
enligt statuterna ingen pjäs, som haft
premiär på annan teater, kan tas upp på
Comédie-Française förr än tio år senare (till
för några år sedan var karantänen hela
femton år). Ett undantag bildar den andra
statsteatern, Odéon, som, ehuru
självständigt ledd och tidvis med en viss framgång,
mer och mer återtagit sin forna roll av
plantskola och försöksscen för
Comédie-Française. Varken Antoine eller hans
lärjunge Firmin Gémier, som var sitt
lustrum styrt den gamla teatern, ha lyckats
göra den till någonting annat, trots ett och
annat djärvt program bland alla
klassikerna och de populära folkpjäser, som
dominerat repertoaren. Odéon har bevarat en
lätt provinsdoftande prägel av
småborgerlig familjescen. Det är dit man skall gå,
om man vill uppleva revolutionsyran i
Madame Sans-Gëne eller rövarromantiken
i La Tour de Nesle med det rätta
barnasinnet, och L’Arlésienne — med Bizets
musik — samlar här varje sön- och
helgdagsmiddag en lika trogen ungdomsskara
som »Värmlänningarna» på Operan i
Stockholm.
Det hör till undantagen att en ung
skådespelare efter vederbörliga läroår vid
konservatoriet engageras direkt till
Comédie-Française — som pensionär — utan
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
