Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Comédie-Française. Av Kjell Strömberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kj ell S t rö m b erg
modig vid sidan av den kryddade
naturalismen i La Parisienne, Les Corbeaux och
»Affär är affär». I stället ha de Flers &
Caillavet, Lavedan och Bataille ryckt fram
i första planet med sina spirituella eller
sentimentala salongsstycken — respektlösa
satirer över officiella institutioner som
»Kungen» och »Den gröna fracken» ha
däremot icke hemortsrätt på
Comédie-Française. Med Emile Fabre har följt
hela den inre cirkeln kring Antoines
Théåtre-Libre: Brieux, Donnay, Curel, ja
på sistone även Bernstein. Med
Saint-Georges de Bouhélier, Vildrac,
Porto-Riche, Géraldy och Raynal, för att icke
tala om Sarment, Morand och Cocteau,
äro även skiftande moderna tendenser
tillgodosedda, låt vara ännu i ganska
blygsamt mått. Det är sålunda inte bara
historisk tablådramatik och moderna
konversationsstycken, utan också sociala
problemdramer och intima vardagstragedier, man
konfronteras med på den franska
nationalscenen, som däremot förhållit sig
absolut avvisande mot dagens psykopatiska
mysteriespel.
De utländska författare som rönt
»1’honneur des feux» på
Comédie-Française äro lätt räknade. De äro nämligen
icke mer än sex. Först i raden kommer,
som dr Agne Beijer älskvärt påpekat för
mig, en svensk, Gustaf III, vars »Siri
Brahe» under översättarens namn (J.
Thüring) upplevde 3 föreställningar 1803.
Senare på 1800-talet kommo som nämnt
Sofokles och Shakespeare, bägge
upptagna på repertoaren för Mounet-Sullys skull
med sammanlagt icke ens ett halvt dussin
pjäser, slutligen d’Annunzio, J. M. Barrie
(en liten enaktare) och Ibsen. Féraudy
har spelat doktor Stockman, »en bornerad,
närsynt och trilsk skandinav», menade
kritiken, och m :me Piérat Hedda Gabler
några gånger under 1920-talet utan vidare
framgång. Att den danska författarinnan
Karen Bramsons »Professor Klenow»
nyligen uppförts på Comédie-Française är
ett anmärkningsvärt särfall. Det torde vara
uteslutet att vi någonsin få se Strindberg
på den franska nationalscenen. Odéon har
dock givit »Dödsdansen» — men med Poul
Reumert som gäst!
— Han är för apart för oss. De
Strindbergsföreställningar jag sett med latinsk
ensemble ha alltid givit mig ett intryck
av något utvärtes och utklätt, så besvarade
en gång Emile Fabre min direkta fråga,
och han kompletterade det bistra omdömet
med en allmän programförklaring: »Att vi
endast undantagsvis spela utländsk
dramatik beror icke på någon litterär
chauvinism, snarare på ett övermått av respekt
för det främmande. En översättning, hur
god den är, kan aldrig bli likvärdig med
ett original. Och Comédie-Française är
framför allt en théàtre de textes, som i
främsta rummet måste sätta sina
språkvårdande uppgifter.»
Ren franska är som bekant det språk
som talas på Comédie-Française. Någon
annan språklig rikslikare finns inte. Seen
och salong bilda tillsammans en underbar
resonanslåda, som i sig upptagit, långsamt
men säkert, allt vad liv och anda ägt i
fransk teaterkonst. Därav har bildat
franskt språk både i enskilt och offentligt
umgänge fått sin klassiska prägling; ja
även en folkmötestalare i våra dagar
vinner säkrast sin publik genom att tala och
uttrycka sig som en präst eller aktör vid
solkungens hov. Franska akademien har
blott att kodifiera detta språk i sin stora
ordbok. Och att hålla modersmålet i tukt
och ära kan vara en fullgod uppgift för
en nationalscen, som aldrig behöver sakna
arbetsmaterial inom eget språkområde.
Kunde detsamma en gång sägas om vår!
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
