Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
hos barnet och den primitiva människan:
lust-blandad fruktan för naturens vilda,
övermäktiga krafter i hennes eget blod och i världen
runt omkring henne. Den utgör en
grodd-punkt både för religionen och konsten.
Lagerkvist omsätter sin primitiva upplevelse i ett
estetiskt program, där de ursprungliga
känslorna tilldelas en skapande roll, och i en
lyrisk poesi som ger dem fritt spelrum. Det
är ingen tillfällighet, att han hämtar sina
förebilder från folkens barndom, där konsten
är mytisk, och sina poetiska symboler från
samma elementära värld: släktlivets och
religionens. De flyta över i varandra. Deras
ambivalens är hans egen.
Jag år mull, jag är jord, jag är tung av mitt
kött,
av mitt blod, av min längtan hem.
Min gud, min mor, min ångest jag mött
och är tung av min längtan hem.
(Ångest.)
Strofen är central i ångestdiktningen, ger
själva personlighetsproblemet i dess mest
sammanträngda form. Modern identifieras i
diktens fortsättning med jorden, och till denna
uråldriga Moder Jord längtar människan
tillbaka, längtar att få försvinna i dess sköte, att
själv bli jord. Längtar tillbaka till sitt
ursprung, men känner också ångest för sin
längtan.
I en annan dikt (ur Kaos) är det återigen
himlen som har blivit modern:
Jag lutar mig trygg mot himmelens bröst,
det stora, mörka och tunga.
Hård är din tanke men stilla din röst,
o moder, du törnestungna.
Du döljer mitt öde, du tiger det ord
som skulle min själ förskräcka.
Du ger mig längtan till leende jord,
då mot dig mina händer sig sträcka.
Modern är än jorden, än himlen. Att få
vila ut hos henne är målet för den djupaste
och ursprungligaste av all kärlekslängtan:
barnets. Lagerkvists erotiska poesi pendlar
som vi ha sett mellan den jordiska och den
himmelska kärleken. Himmelen segrar till slut.
Och varför ?
Diktaren söker ett hem i kärleken, det hem
han ägde som barn, som han förlorat i
livets ödemark. I ungdomsdiktningen är
kärleken bara hat, hemlöshet, vanvett, förvirring,
en livets vilda och blodiga drift, som
stympar eller dödar. Barnet i de första
dramerna är en vilsegången, som uppslukas av mörk-
ret eller dör av kölden. Lycklig blir kärleken
först, då den frälsar från livets ångest och
ödslighet, då den för tillbaka till hemmets
trygghet och ro. Det är »den lyckliges väg»,
ledd av en älskad barnahand:
Den lilla hand som jag älskat mest
har jag funnit igen i världen.
Den ligger rosig och varm i min,
så ljus är åter hela världen.
Du har varit min fromma moders en gång,
som sorgsen och mild med mig lekte,
och min älskades ljuvliga hand en gång
som het och brännande smekte.
Det är du. Jag har funnit igen allt jag mist,
stor och ljus är åter hela världen.
Jag håller dig stilla i min, allt är så visst,
så förklarad av ljus är hela världen.
Så blir kärleken i Lagerkvists erotiska poesi
en släktsymbol, en återförening inte endast
med den älskade, utan med modern och
barnet, med det förgångna och framtiden, ja
med hela världens ljus.
Kärleksmystiken i »Den lyckliges väg» är
en ljusmystik, som sammansmälter släkt-,
natur- och religionssymboler. Den svävar på ett
egendomligt sätt mellan uråldrighet och
ungdom, jordisk vår och himmelsk evighet:
Så gamla äro mark och hav
och himmelen däröver,
en dunkel, outgrundlig grav,
som allt det döda söver.
Så gammalt är allting, allt det,
som denna morgon sänder.
Blott döda ting som än en dag
till livet återvänder.
Hur ljusa stå dock rymdens moln
med vänlig jord inunder!
Hur marken doftar friskt av vår
i bråda sommarstunder.
Jordens vårljus kommer ovanifrån, det
framgår som jag redan sökt visa av den
centrala dikten »Nu vänder mor sitt bibelblad»,
där en lika säregen förening av de religiösa
släktsymbolerna, modern och fadern, äger
rum. Faderguden var ännu i Kaos den
mörka, gammaltestamentliga härskar- och
skapar-guden, »kampens och livets tanke, blodets
mäktiga röst». Här har han blivit fridens och
det ljusa kärleksevangeliets. »Det eviga
leendet» utformar samma milda, moderliga
gudsbild i den gamle vedsågaren, som lyfter upp
de små barnen i sin famn. Nu inger han inte
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
