Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
människan, som klamrar sig så fast vid sitt
eget liv, att hon förlorar livet. Den personliga
tragiken ligger däri, att skalden uppbådar
hela sin ordkonsts möjligheter för att
predika en lära, som hans eget verk vederlägger.
Lagerkvist har inriktat hela sin tankekraft
inte på att lösa de väldiga problem som
livet lagt i hans väg, utan på att ge
konstnärligt uttryck åt sina djupaste känslor inför
dem. Med allt sitt förakt för »sanningar»
strävar han lidelsefullt efter konstnärlig
sanning. Det är därför i sina symboler han
uppenbarar verkligheten, inte i sin förkunnelse.
Liksom det förvridna fantasispråket i
drömmen, rätt tolkat, kan avslöja det djupaste
sammanhanget i vårt väsen, så kan också en
konstnärs symbolik, hans diktade gestalter
göra det.
Barnet är hos Lagerkvist symbolen för den
ensamma människosjälen, som söker
frälsning från tomheten och döden. Döden
drabbar det likafullt — genom livets blodiga
självhävdelse — ända tills kärleken för ett
ögonblick tycks segra, kärleken till en enda, som
återknyter det eviga släktbandet. Men denna
jagets kärlek, som begär ett evigt liv, måste
just därför förneka jordelivet — som är
ovisst och kort —, den jordiska
gemenskapen, inte endast de lidande bröderna, utan
även till slut det egna barnet. Barnet dödas
—• i Lagerkvists ungdomsverk av den
olyckliga, hatfulla kärleken — i hans senaste
arbeten som ett skuldlöst offer åt den
fullkomliga kärlekslyckan. Det är själva livet som
dör, ty barnet betyder ju bandet med
framtiden — det är också människan.
Lagerkvist besegrar livet, för att
förverkliga människan. Men då han stympar livet,
stympar han också henne. I »Själarnas
maskerad», som illustrerar läran om det
besegrade livet, sker det nästan parallellt: då
människorna stå kroppsligt levande i kärlekens
fulla blomning, då blommar också jorden
omkring dem i vidöppen skönhet; då de vända
sig bort från livet, dör allt omkring dem,
vissnar, ruttnar. Självmördaren är den
radikalaste självstymparen av alla. —
Genom hela den primitiva kulturen går som
en dubbelström individens begär att
behärska livskraften genom att helt och hållet
bemäktiga sig den, eller genom att fullständigt
avstå ifrån den. Strömmen har inte förlorat
sin styrka, den slungar sina vågor så högt
att den hotar kulturen med undergång. Men
bägge dessa livsinställningar ha blivit
verklighetsfrämmande, infantila. Individualismens
begränsning måste övervinnas för att det
mänskliga samhället skall kunna fortbestå.
Det som är människan kan inte längre
förverkligas, vare sig genom primitiv
livsdyrkan eller kristen livsförnekelse, därför att
bådadera skulle stympa det djupast
mänskliga.
Tragiken hos den lagerkvistska människan
ligger inte bara i hennes kroppsliga lyten,
att hon berövas armar och ben, och till slut
även tanke och vilja, den ligger i att hon
just därigenom hindras från att förverkliga
sin mänsklighet. Ty det kan hon ju endast
genom att gripa de lidande brödernas
händer, genom att spränga jagets trånga
gränser, och nå ut till en rikare delaktighet av
livet.
Pär Lagerkvist har känt den fara, som
hotar den mänskliga kulturen, men han har
inte förstått dess orsaker. Han ser inte att
den väg som för bort från livet, den leder
också bort från människan — ut i den
tomhet, som han velat undfly. Den lämnar efter
sig en ofullgången, en stympad.
Skall då den mänskliga kulturen bli en
gravspillra? — Människan som berövats sina
ögons ljus, sina armars kraft, har på samma
gång förlorat varje hopp om seger för det
mänskliga. Hon kan endast lida. I Torso
ljuder hennes stumma klagan mäktig och
gripande ur ett övergivet bröst:
Blott du, mitt bröst, är kvar,
du som kan lida,
du som kan känna smärtans djup
men inte klaga.
Stoft är min mun,
i okänd mark förvittrad,
stoft är min strupe,
kan sitt kval ej ropa.
Till skärvor slagna
ligger mina lemmar
bland vägens grus
att trampas utav alla.
Även en motståndare till Pär Lagerkvists
livsåskådning måste beundra det stränga,
lidelsefulla allvar, som gett den konstnärlig
gestalt. I sina starkaste ögonblick är han en
stor, en inspirerad diktare. Men tränger man
ner i djupen, öppna sig tomma avgrunder
under den väg han bjuder människan att
vandra. Det är förintelsens väg. Det
besegrade livet är döden.
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
