Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturen är äldre än människan. Av J. G. Andersson - Stilla. Av Evert Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturen är äldre än människan
vår nutida höga civilisation. Det är icke
endast undervattensbåtar, maskingevär och
bombplan som äro våra vapen. Kläder
och bostäder äro vår defensiva armering
mot vinterkölden. Mikroskopet är ett
mäktigt anfallsvapen mot de dödligaste av våra
fiender, mikroberna, och den elektriska
gnistan skänker oss i hundra nya former
eldens mäktiga vapen.
Nästan omärkligt långsam i sin
begynnelse, har den materiella civilisationens
utveckling i våra dagar nått ett rasande
crescendo. Som en allt förtärande eldflamma
stiger den moderna maskinkulturen mot
himmelen. Ingen annan däggdjursform har
varit ett så grymt och hänsynslöst
rovdjur som människan; sabeltandtigern var
ett beskedligt kräk i jämförelse med oss.
Hela landsträckor förhärja vi, när vi
bygga våra jättestäder. Utrotandet av
kvar-tärtidens jättedjur kommer säkerligen till
stor del på vårt syndaregister. Men
hårdhäntast ha vi gått fram mot vårt eget
släkte. De lägre hominiderna äro alla för
länge sedan döda, och endast en trasig
skalle grinar åt våra våldsdåd. För var
gång som släktet tagit ett steg framåt genom
utbildningen av en högre ras, har
utrotandet av de lägre släktingarna tagit ny fart.
Som en förtärande eldslåga reser sig
vår materiella makt. Har den kraft att
flamma ännu mycket högre, eller skall den
en dag förtära oss själva?
Ner i forntidens skumma grotthålor
tränger vår forskning. Endast framtiden
ligger obevekligt stum framför oss.
S TILLÄ
Av E VERT JOHANSSON
Här är tyst och stilla, vägar tomma,
nästan ingenting man hör och ser,
säden växer, päronträden blomma —
det är allt som är och intet mer.
Säden växer, att vi skola njuta
hennes frukt, när höstens tid är när —
så i stillhet skola vi ock skjuta
växt för det som ovanefter är.
Vadan detta buller, detta väsen
av en tid, som ej för alltid rår —
kära, se på blommorna och gräsen,
hur i stillhet deras liv förgår!
Allt fåfängligt buller, krig och örlig
nå ej dessa bygders fredlighet —
nå ej oss i hägn av oupphörlig,
stilla kärleks frid, som ingen vet.
23 — Ord och Bild, 42:a årg.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
