Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
och fortfarande har mycket av teaterbov som
skådespelet ej uppfördes förr, utan troligen
därför att denne Geist der stets verneint,
denne den evige motsägaren och renodlade
upprorsmannen väckte förargelse, som det dröjde
så länge med uppförandet av vårt även nu,
sextioett år efter dess tillkomst, bästa
historiska skådespel. Vi se nu tydligare än man då
kunde, hur Strindberg med sin våldsamhet,
sina anakronismer och nervösa utbrott
avspeglar sig själv i pjäsen. Ett och annat
verkar förlegat, något också fånigt, som då
Gustav Vasa säger till Olof om lutherdomen:
»Låt dem predika, det kan ej skada
försof-fade att höra ett nytt ord, även om det är
galet ...» Så långt gick väl ej den sunde
och nyktre Gustav Vasa, men det är
tillräckligt märkvärdigt att han så fort begrep,
vilken fördel det var för statsmyndigheten, om
lutherdomen kunde tränga igenom. Han
yttrade en gång med en fördomsfrihet och en
känsla för yttrandefriheten, som väl eljes
voro ganska främmande för honom, att han
tyckte, att Luther borde få fritt predikas, så
kunde åhörarna sedan döma om det var
riktigt. Det var väl mindre ivern för
sanningen än att kungen ville och trodde, att allt
då kunde utvecklas till statens större båtnad.
Av intresse är det alltid att se, hur ett
stort, otåligt geni, som var utom sig
över egna oförrätter och upprört över allt
tvång och all orättvisa i världen, stormar
in på scenen. Mycket av gammal schablon
följde med, men de korta kraftiga, liksom
otåliga replikerna äro oftast förvånansvärt
levande och naturligtvis präglade efter
Strindbergs avbild, om också somliga sanningar ej
orkat med att leva tre gånger tjugu år —
tjugu år var den tid den pessimistiske Ibsen
anser vara tillräcklig för att göra en
sanning gammalmodig. Men vissa sanningar, och
det de viktigaste, ha nog en mycket längre
livstid. Det visar kanske bäst Shakespeare.
Redan långt före sin hundraårsdag 1972 har
»Mäster Olof» blivit en historisk pjäs, i vilken
man som sig bör nu ser mera av 1872 än av
1539, då Mäster Olof av kung Gösta
dömdes till döden för att han, visserligen under
biktens insegel, fått veta om lybeckarnas
mordanslag mot konungen men ej meddelat
något om detta.
Jag såg skådespelet när teatern invigdes
1908. Ivar Nilsson spelade Mäster Olof.
Det var versupplagan som Dramatiska
teatern då var tvungen att spela, ty Ranft inne-
25 — Ord och Bild, 42:0 årg.
Fot. Ahnberx & Preinitz.
Lars Hanson som Mäster
Olof.
hade och hade nyss förut uppfört
skådespelet i prosaupplagan. Det »undrades» då
mycket hur Dramatiska teatern kunde ge sig på
att spela versupplagan. Kanske några nu
voro oroliga för att prosaupplagan spelades.
Det mäktigaste intrycket fick jag vid detta
tillfälle, då detta så ofantligt ofta spelade, nu
nästan officiella stycke uppfördes som
festföreställning, av Tor Hedbergs mäktiga och
lödiga festprolog.
Man lade då, 1908, märke till den stiltrohet,
som fanns hos de för skådespelet utförda
dräkterna, ritade av Olle Hjortzberg. Nu,
tjugufem år efter, ljöd åter Tor Aulins sköna
Mäster Olofssvit, som först spelades vid
invigningen, och Bo Bergmans tankedigra och ståtliga
verser berörde de stora frågorna om teaterns
värde, om diktaren och skådespelaren.
Prologen avslutades med orden:
Vår skådeplats! Det har blåst kring din knut,
och liten eld kan väl blåsas ut,
men stor blir större i stormen.
Tänd stora lågor! Lys upp och värm!
Det blir till sist ditt bästa beskärm
— och den bästa teaterreformen.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
