Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r i n
kunde, då hon fått se Mannons vackra
tegelhus med den vita grekiska portalen i colonial
style, fått en hemsk förkänsla, att detta hem
vore vigt åt undergången. Men om också ej
denna detalj finnes i stycket, så fanns där
mycket av det grekiska skådespelets vällust
och grymhet, hat och hämnd, och allt fullt ut.
Mannon söker tina upp sin hustrus köld,
men avvisas. På natten ger hon dock vika för
honom, och den alltför lidelsefulla
omfamningen framkallar hos den hjärtsjuke
mannen en attack, vilken han anklagar Christine
för att medvetet ha syftat till i hycklad
passion. Desperat slungar hon honom då i
ansiktet sanningen om henne och Brant, och då
generalen härvid får ett nytt, häftigare hj
ärtanfall, räcker hon honom i stället för
medicin ett gift, som avlivar honom, men innan
han dött, utpekar han med ordet skyldig sin
maka för den inrusande dottern.
Nu följer andra avdelningen, ett
femakts-skådespel, kallat »The Hunted», De jagade,
syftande på modern och hennes älskare. Orin,
Orestes’ motsvarighet i stycket, kommer hem
och får av systern veta, att hans moder, vid
vilken han är varmt fästad, begått
äktenskapsbrott med kapten Brant samt mördat sin
make. Orin, spelad av herr Lars Hanson, har
i kriget fått ett skottsår i huvudet och blir
mer och mer rubbad. Systern och han
uppsöka Brant på dennes båt, och Orin skjuter
Brant bakifrån i kajutan. Då modern av
barnen fått höra, att Orin mördat hennes älskare,
går hon in i huset och skjuter sig. Om
stycket slutat här, skulle det gjort ett gripande
och mäktigt intryck i all sin ohygglighet, ty
det vore mycket orättvist att neka, att
författaren lyckats skänka både påtaglighet,
kraft och dramatisk storhet åt händelserna
och figurerna. Nu tillkom emellertid
ytterligare en tredje del, kallad »The Haunted».
De av onda makter förföljda Elektra-Lavinia
och Orestes-Orin äro liksom sina klassiska
förebilder plågade av erynnierna. Dessa
hämndgudinnor lämna dem ingen ro.
Vansinnet får ett djupare grepp i Orin,
blodskulden tynger och blodskammen lockar.
Efter uttryck av broderns brottsliga begär till
systern söker denna förmå honom till
självmord. »Du vill driva mig till självmord som
jag drev mor till att döda sig själv», säger
Orin och skjuter sig bakom scenen.
Oberörd till det yttre men krossad till det inre
— man måste ju också erkänna, att den
puritanska unga damen varit utsatt för myc-
ket starka sinnesrörelser — befaller den på
gräsplanen utanför huset stående Lavinia att
fönsterluckorna skola spikas för, och hon gör
enligt författarens föreskrift helt om och
marscherar in i det tomma mörka spökhuset. Här
hade Elektra alla skäl att klaga.
Dramatiska teatern har haft mod att främst
av alla scener i Europa taga upp detta både
märkliga och märkvärdiga skådespel, ett
modernt motstycke till det grekiska skådespelet,
som skrevs för nära 2 400 år sedan. Bägge
behandlade en av ödet förbannad familj.
Teatern har gett stycket ett uppförande och en
utstyrsel, som stå i hög klass. Alla
protagonister voro berömvärda. Först står den bleka
sköna modern med sitt ansikte liksom
stelnat till mask. Fru Tejes konstnärliga och
personliga auktoritet, ödesdigra utseende och
tragiska röstklang, allt gav hennes Christine
en verklig storhet. Generalen-makens
sol-datiska rättframhet och allvar tolkades klokt
och kraftigt av Sven Bergvall, och syskonen
Lavinia och Orin förtjäna högt beröm för
att de hela tiden och mycket bättre än
åskådarna kunde hålla ej bara humöret uppe utan
komma med en övertygande intensitet i
spelet. En märklig kraft bor i Märta Ekströms
spänstiga och ädelt formade gestalt. Hon
utförde ett kraftprov. Man blir oftast litet
trött på galenskap på teatern, men Lars
Hanson höll här en konstnärlig medelväg. Han
var naiv och misstrogen på rätta sättet, och
den nervösa häftigheten var här på sin plats.
Sötaktighet, brutalitet och sensualism funnos
hos Edvin Adolphsons Brant, och
skådespelaren hade här med intuitiv begåvning och
kanske också annan skapat en stilriktig
halvexotisk typ. Ett uppriktigt tack ägnas även
åt herr Olof Molander, som stod för
dekorationer, regi och även för översättningen.
Programmet meddelar ej, vem som målat
det både suggestiva och riktiga gamla New
England-huset och den både historiskt,
dekorativt och sinnrikt utförda aktern på ett
clip-perfartyg i en docka i East Boston, där Orin
mördar Brant. Hela teatern har skäl att vara
stolt över att detta stycke blev så väl
framfört. Kanske chefen också.
Gerhardt Hauptmanns Före
solnedgången, hans sista stycke, påminner såtillvida
om att han förra året fyllde sjuttio år, som
han i någon mån själv torde ha känt den
smärtsamma konflikten mellan själens
ungdom och det »tvång att försaka», som åldern
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
