Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
Isa Quensel, en liten diva av rätt stora mått,
om den paradoxen tillåts. Man får ej höga
tankar om den luftkaptens intelligens, som ej
genom det manliga höljet genast upptäcker
det feminina, men samma svårigheter hade
hertig Orsino i, måste man återupprepa den
nya titeln »April! April!».
Man både hoppas och tror, att Isa Quensel,
frisk, frejdig och framåt och ett riktigt
fruntimmer i alla fall, skall i luftexpresstakt styra
mot stjärnorna och själv bli en liten stjärna.
I vriddörren, som ideligen snurrar runt
på ett stort hotell, får man se de mest
olikartade typer, och det var nog flera än
teaterdirektörer och regissörer, som sade sig, då de
läste Vicki Baums roman »Grand Hotel»:
I en vridscen kan man plocka in par om par
dessa olika herrar och damer och låta dem
älska och bestjäla varandra. Idén var något
liknande den i den nyss på Blancheteatern
givna franska farsen »Hotellrummet», men där
var rummets enhet bibehållen. Här fick man
titta in i en hel del av de celler, av vilka
ett jättehotell består och i vilka det kan ske
både det ena och det andra. Romanen »Grand
Hotel» blev också filmad. För filmen med
dess jäktande passar den i vissa fall, men
filmen ger sitt mesta, då den får arbeta i
naturen med vidd och avstånd. I filmen
gjorde den bekanta svenskfödda
filmskådespelerskan Greta Garbo en vacker, ungefär ett
kvartsekel för ung rätt banal typ av
styckets hjältinna, den åldrande ryska
balettdivan Grusinskaja. Skådespelet roade
åtminstone mig betydligt mera än talfilmen med
de träaktiga, liksom ur en tunna kommande
rösterna.
Vasateatern med sin ledare Gösta Ekman
i spetsen kom med en förträfflig föreställning
av det litterärt obetydliga stycket Grand Hotel
av Vicki Baum. Man hade den stora
glädjen att få återse vår utmärkta skådespelerska
fru Harriet Bosse i den kvinnliga
huvudrollen. Gripande och vackert gav hon en prima
ballerinas smärta att befinna sig nära slutet
av sin bana. Rösten med sin sköna
melankoliska klang, det ännu lockande i en med
fulländat behag förd kropp, den hektiska
förtjusningen över att vara älskad och begärd
nästan för sin egen skull, allt detta gjordes
med en säkerhet, som man beundrade, och en
intensitet, som rörde. Hennes unge bestjälare,
om ordet tillåtes, gentleman-hotelltjuven Fe-
lix von Gaigern—herr Uno Henning var i
bästa form. Men det stora intresset bland
herrarna väckte den originella, mänskliga,
naiva typen Kringelein, spelad av herr Gösta
Ekman med vanlig eller om man hellre vill
ovanlig fulländning. Den av läkarna
dödsdömde bokhållaren, som under ett liv av
försakelser och förödmjukelser hopsparat ett
litet kapital, ville nu under ett par veckor
känna sig fri i detta ords alla bemärkelser, och
hans otålighet och oro att ej hinna med vad
livet kan ge honom gjordes rentav
glänsande, liksom hans barnsliga och rörande
klagan, då hotelltjuven stulit hans plånbok, och
lika barnsligt uttryckta glädje över att
återfå den. Direktör Preysing—herr Carl Ström
har i sin person något så trevligt och
manligt i bästa mening, att man ej kunde
underlåta att ha sympati för honom, hur rå han
än menas av författarinnan, och hans lilla
maskinskriverska Christine Flamm—Rut
Stevens var idealiskt oideell till själen, och när
hon stod i sin deshabillé, eller rättare utan
deshabillé, så idealisk på det kroppsliga
området som möjligt.
Hotellivsvirrvarret hade på Vasateatern för
liten plats att röra sig på, men Gunnar
Klintberg hade av regien gjort det mesta möjliga.
Är det inte rätt roligt att se på, hur
riktigt fint folk bär sig åt? Högfärd och
bördsstolthet ha dessutom nu sällsynthetens värde,
och frånsett detta kan ett riktigt fint sätt,
som ännu för ett par decennier sedan lär ha
funnits kvar vid det kinesiska hovet, nu, låt
vara endast som reliktform, förekomma i
Österrike och Ungern. Och det var just till
f. d. Donaumonarkien, som vi i Den högre
skolan fördes av Frans Molnår.
Handlingen utspelas vid en badort. En ung ryttmästare
Stefan Barna—herr Gösta Ekman väcker, trots
att han har ett namn »utan intresse»,
ömmare känslor hos den anstolta unga
änkefurstinnan Olympia Orsolini—fröken Karin
Carlson, som med obligat melankoli, ädla
åtbörder och van dycksk huvudhållning trött
skrider fram genom en värld, som till större
delen består av vanbördiga och något
lågadel. Att sprudlande livskänsla låter förena
sig med mycket fin börd visar hennes höga
moder furstinnan Eugénie Plata-Ettin i
Tol-lie Zellmans gestalt. Det är ej platt
hovsmicker, om man säger, att ett alldeles ofantligt
herrtycke fanns i hennes förtjusande,
skälmaktiga och vitala person. Hon ber sin
dotter bryta med unge ryttmästaren, och med
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
