Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne
B e i j e r
barn, ögonblickligen skall avfärdas som banal.
Av alla de yttre kriterier en recensent har
till hands är lättfattligheten och sötman det
enklaste att bruka när det gäller att skilja
ont från gott.
Nu är det emellertid så att den Borodinska
kantilenan liksom den Verdiska i sina stora
ögonblick inte endast är het och
insmickrande, utan också laddad med en dramatisk kraft
som visar sig kunna åstadkomma underverket
att skapa visioner av stor dramatik ur ett
litterärt stoff som i sig självt innehåller så gott
som ingenting av verklig dramatik. Kriteriet
håller icke denna gång, Borodins melodik är
utmanande skön och utmanande allmänfattlig.
Men den är icke desto mindre genial.
Vad Furst Igor får sitt inre liv av är helt
och hållet denna spontana, affektskapande
melodiska ingivelse. Man har gjort sak av att
Furst Igor slutredigerats av annan hand än
Borodins egen — instrumenteringen är
översedd av Rimski-Korsakov och Glazunov —
och på den grund velat förneka verkets
konstnärliga integritet. Trots detta ingrepp av
främmande händer och trots att Furst Igor
utvärtes sett är hopsatt som en gammaldags
nummeropera av arior och ensemblenummer
uppradade efter varandra besitter verket en
enhetlighet i stilen som icke enbart är
betingad av den slaviskt-exotiska koloriten, utan
har något att göra med häftigheten av det
temperament som skapade det och som
tvingade både Rimski-Korsakov och Glazunov
under sig, liksom det ännu i dag måste betvinga
varje icke förutintagen åhörare. Något
djupsinnigt verk är däremot Furst Igor ingalunda,
dess musik borrar sig icke ned till några
själsliga avgrunder, och till Boris Godunov
är distansen i alla avseenden stor. Furst Igor
hör till handlingen hemma i sagans värld och
till musiken i de fem sinnenas. Även i de
världarna finns något att uppleva.
Att redogöra för handlingen i Furst Igor
skulle tjäna föga till, mycket finns det icke
av en sådan, och det lilla som finns har ringa
dramatisk konsekvens. Borodins musik är
utlöst av visioner och tillfälliga dramatiskt
intensifierade situationer mer än ur ett
verkligt drama. Miljön är till hälften
gammalrysk, till hälften orientalisk. Rysk folklyrik
och sensuell orientalism beteckna också
musikens båda ytterpoler. Vildheten och
trån-sjukan finnas i dem bägge.
Verkets sceniska klimax betecknas av den
nästan helt och hållet av balett utfyllda akt
som Fokin gjorde till ett av
Diaghilevbalet-tens med rätta mest beundrade program.
Drömsk indolens och vild livsyra bränna här
samman till en egenartad rytmisk symfonisk
dityramb, som i Fokins koreografiska
översättning fick en nästan mystisk
suggestionskraft. Polovtserdanserna voro hos honom
geniala parafraser på nationellt ryska motiv och
med den etnografiska koloriten följde något
av atmosfären från stepperna och de stora
vidderna. Samma symboliska storhet ägde
dessa scener långt ifrån i Julian Algos
utformning, delvis till följd av att det rent
dekorativa underlaget här fixerats till en nog
så grann och bestickande, men helt allmän
teaterorientalism utan egentlig slavisk
karaktär. Det spelade väl därvidlag en roll att man
kunnat få ihop dräkter till denna ur
magasinet utan några större kostnader. Balettkåren
utvecklade emellertid en verv som
oemotståndligt ryckte publiken med sig och definitivt
bekräftade operans framgång. En framgång
som var synnerligen välförtjänt även vad de
övriga artisternas insatser beträffar. Främst
måste ännu en gång nämnas Harald Andrés
namn. Den omredigering han vidtagit av
själva libretton betydde en avsevärd
förbättring av operans eljest nog så äventyrliga
arkitektoniska struktur, och den halvt historiska,
halvt legendariska miljön gav honom tillfälle
till ett samarbete med dekorationsmålaren,
som resulterade i en serie både som rörelse
och som bild oftast ypperliga sceniska
visioner, av vilka ett par nog få anses beteckna
det starkaste André hittills åstadkommit som
iscensättare. Einar Larsson utformade
titelrollen med mycken nobless, om än knappast
med tillräcklig vokal och dramatisk kraft —
han har under året icke varit vid allra bästa
disposition. I främsta planet har däremot detta
år Joel Berglund ryckt fram. Både i
Hoffmanns äventyr, Amerikaresan och här i Furst
Igor hävdade han sig både sceniskt och
vokalt på ett sätt som knappast kan
karakteriseras med ett ringare ord än mästerligt. Som
barbarhövdingens dotter och furst Vladimirs
älskarinna hade Gertrud Pålson tillfälle att
utveckla sin enastående talang i den stora
operateatraliken, och i tenorpartiet briljerade
Jussi Björling med mycken ungdomlig
stämprakt.
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
