Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elias Martin. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Hoppe
påtaglig tillbakagång. Men innerligheten i
känslan och färgens symboliska kraft och
skönhet äro dock ofta så starka, att dessa
verk gripa oss och övertyga oss om den
sanna upplevelse ur vilken de sprungit
fram. Den bekanta gravyrserien Herrens
bön Fader Vår hör till denna period.
Trots sina lätt konstaterbara brister måste
den betraktas som något av det märkligaste
i Martins verk, och för den som sökt att
fatta konstnärens mening med detta
folkligt tänkta arbete borde det icke finnas
något tvivel om uppriktigheten i Martins
intentioner. Mycket av samma anda
återfinnes i Martins kanske allra märkligaste
oljemålning, Johannes predikar i öknen
(Nyköpings museum). På båda sidor i den
mäktiga bilden ser man väldiga
klippformationer, vilka nå högt upp mot
himlen. I den dunkla klyftan mellan dem, dit
det strålande ljuset endast når i brutna,
svaga knippen, rör sig en sällsam
människomassa, en arm, eländig skara, vilken
längtande lyfter sina händer och blickar
mot höjden, mot solen, mot det
gudomliga. Mitt i skaran står Johannes Döparen.
Kring hans huvud skimrar en aura, och
hela hans gestalt uttrycker tro och
förtröstan på det under, som skall komma.
Långt borta i fjärran, i den varma
ljusöppningen mellan klippväggarna närma
sig andra gestalter. En av dem är Kristus.
Den är underligt gripande och storslagen
clenna målning, den strålar mystisk som en
svart diamant. Det är som hade i den all
nordbons skygga längtan till sol och värme,
himmelsk och jordisk, tagit levande form,
och den har samtidigt en kosmisk
grundton, som icke kan tolkas i ord. Säkerligen
måste den räknas till den nordiska
romantikens skönaste, tyngst vägande verk.
Den gamle mästarens ålderdom förflöt
ej bekymmerfritt. Hans sista levnadsår
förmörkades av sjukdom och krämpor och
även av ekonomiska bekymmer och
slitningar inom familjen. Elias Martin avled
i sitt hem i Kungsbacken 19 i Stockholm
den 25 januari 1818, och han var då efter
allt att döma en av samtiden nästan
bortglömd man. Men hans verk har visat
sig vara starkt nog att överleva ett sekels
skiftande stilar och konståskådningar, och
än i dag lyser det med den friska glans,
som dess upphovsman skänkte det. Den
lyriskt romantiska ådern går med djupa
källsprång genom allt vad Elias Martin
har skapat, skänker det liv, värme och djup,
men om han inte samtidigt varit den om
sina uttrycksmedel medvetne konstnären,
skulle vi inte vörda och älska hans verk
som vi nu göra.
Följande arbeten av Elias Martin hava tidigare varit avbildade i Ord och Bild:
C. M. Bellman, oljemåln. 1893 73. — Familjeinteriör, akvarell 433. — Utsikt av trakten av
Kaptensudden över Ladugårdslandet med Hedvig Eleonora kyrka och Fredrikshov, akv. 439. —
Stora vägen å Djurgården vid Biskopsudden, akv. 441. — Fru Ulrika Scharp, oljem. /SçSpl.—
Spelkort, akv. 1900 520. — Mynttorget i Stockholm, handteckn. 1904 26. — Lund, kopparst.
efter måln. 1907 249 och 1917 449. — Nolströms- och Gullöfallen i Trollhättan samt Ekeblads
sluss, kopparstick iQii 569. — Slussen i Stockholm, kopparst. 573. — Johannes Döparens
predikan, oljem. 1921 pl. — Göteborg, Hörnet av Östra och Södra Hamngatorna, etsn. 1924 6. —
Lilla Torget och Stora Hamnkanalen, etsn. 7. — »Around my fire»... Kopparst. eft. måln.
1923 665. — Göteborg, utsikt från Södra Hamngatan, akv. 1931 465.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
