Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birger S jÖberg
och faror; Electrical Girl hade rätt när
hon anbefallde sitt öde åt de två
porträtten på byrån som åt vänliga släktheroer.
De äro verkligen anfäderna för hennes stad
och hennes kosmos; det är de som ha tänt
drömmar och lågor hos hyggligt folk i det
livaktiga mellansvenska industrisamhället,
där Frida älskar och där Rådman befaller,
där redaktör Erlandsson spelar cello och
notarien Borg spelar Casanova, där den
Olsénska kvartetten sprängdes och
konsortiet Gyllne Triangeln sprack, där
ingenjör Planertz är M. G. (MunterGök) i
logen Ä. S. (ÄdelStjärnan) och där den
släktkäre kamrer Karl Ludvig
oföränderligt ber om »Dold mella furera ligger mi
köja». Birger Sjöbergs gestalter behöva
aldrig bryta sig ut ur denna ram eller
förneka denna miljö för att helt och fullt och
djupt uppleva Kärleken och Naturen,
Döden och Universum.
Fridas Bok har undertiteln
»Småstadsvisor». Det är en missvisande rubrik. Det
livaktiga industrisamhället är visst inte
någon småstad. Från Fridas Bok till
Kvartetten har den visserligen hunnit växa -—•
från vid pass Vänersborg till det
unge-fära omfånget av Hälsingborg. Men
ingendera är någon sömnig och patinerad håla
på sidan av tiden och livet. Det är
visserligen sant, att bland de litterära
förebilderna en mycket viktig återstår att nämna,
som just hör hemma i småstadslitteraturens
sfär. Fridas vän förblir namnlös i
visorna: i den rätt förolyckade
filmatiseringen av diktboken gjordes ett lika
förolyckat försök att döpa honom. I själva
verket är det lätt nog att benämna honom:
han heter Alfred Vestlund. Det är icke
nog med, att de båda inneha samma enkla
och underordnade, ehuru på sitt sätt
betydelsefulla post i den jordiska verkstaden.
Även den poetiska teknik, som är det
naturliga uttrycksmedlet för Fridas väns
känsloliv, har han gemensamt med
kollegan i Grönköpings Varuhus. Visserligen
är hans inre ett annat. Alfred Vestlund
bär på ambitioner, som peka hän emot
vi-vören Hasse Brickman. Hans virtuosa
Pegas är glad åt uppvisningar och lystrar
villigt till beställningar:
Föraktar du väl bagarns kall
som någonting banalt?
Hur dumt och tanklöst i så fall!
Har själv du mer betalt?
Denna flotta cynism är främmande för
sångaren i Lilla Paris, vars något
inåtvända läggning kunde bli en svaghet i
verklighetens värld, fast han städse var
angelägen att te sig fin och städad och
ambitiös. Men på stilen med dess snabba
genvägar mellan gestaltande dröm och
utredande tanke tar man inte rätt gärna
miste. Det är den som sätter
kommenterande parenteser i månskensvisionen från
Granada:
Gitarrens klang blir mera yster,
och Spaniens dotter är min syster.
Varenda stund hon vill bli kysster —
(betecknande för folkets temperament!)
Också i de ljuva minnenas stund giöm-
mes inte kravet på exakthet:
Då ljöd en sång från himmelen, så skön som
inga flera:
det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste
sommarskyn
så bländande och grann som aldrig mera ...
Det är för Fridas vän det naturliga
sättet att erinra om den snara och gråa
sångarns ord, som diktaren en gång skulle
finna vara förmer än Himmelrikets
härlighet. Och skall vännen trösta Frida, när
hon sörjer sommaren, så behåller han
samma svävning på det poetiska målföret:
Och fast nu Frida såg det bleka blad,
som sakta föll, att aldrig leva mera,
så får väl Frida ändå vara glad,
och inte sitta där och reflektera.
Detta är Alfred Vestlunds diktion, och
detta är stor lyrik. Speceriaffärsexpediten
faller inte ur de uttrycksvanor som be-
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
