Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bokhandlarefamilj. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
Albert Bonniers första
förlagsartikel. 1837.
nierska förlaget arbetar den dag i dag. En
av hans mest betydande förlagsartiklar voro
de periodiskt utkommande serierna, t. ex.
Klassiska författare i Svenska vitterheten,
bland dem främst Anna Maria Lenngren, som
under snart hundra år förblivit en av de mest
efterfrågade bonnierska standardböckerna,
Historiskt bibliotek, Europeiska staternas och
folkens historia — i denna serie ingå Thiers’
Franska revolutionens historia (som
översattes under Geijers överinseende) och hans stora
verk om Napoleon: Konsulatets och
kejsardömets historia, Lamartines Girondisternas
historia, Restaurationens historia, Turkiets
historia samt Julius Cæsars historia av
Napoleon III — allt verk som gingo med förlust —,
Svenska författare i stort 8 :o format, som
inledes med Bellmans samlade skrifter, och
vilka vi äldre minnas från förmaksborden eller
bokskåpen i våra barndomshem. Mycket spridd
var också praktbibeln med de 47
stålgravyrerna efter målningar av konstens stormän.
Mer och mer vidgar Adolf samarbetet med
de skönlitterära författarna. Han gör bl. a.
ett par fåfänga försök att komma i förbindelse
med Fredrika Bremer, men tröstar sig med
att hon blivit stursk och att Hierta säger, att
hon är småaktig och noga att ha att göra med.
Men sedan Hierta refuserat ett av hennes
manuskript, blir det Bonnier som får trycka
den ominösa Hertha och flera andra romaner.
Det är emellertid i ett helt annat sammanhang
som Fredrika Bremer ådrar sig intresse i
krönikan.
Som förut nämnts hade Adolf under sin
första vistelse i Stockholm förgäves sökt
svenskt medborgarskap. År 1848 bringar
brodern David Felix denna angelägenhet på tal
och framhåller det riskabla i att ej ens ha
tillstånd att vistas i riket. Adolf, vars
bokhandel och förlagsaffär då blomstrade som bäst,
ansåg medborgarskapet i och för sig som en
tämligen värdelös formalitet. Men däremot
låg den fullständiga »emancipationen» både
honom och Albert om hjärtat, och de voro
förvissade om att deras kamp för fullständig
politisk och social jämlikhet en gång skulle
segra. Adolf utgav åtskilliga broschyrer i
ämnet, bl. a. i översättning Judarne i deras
närvarande ställning av Henrik Wergeland1 —•
Förtjäna judarna politiska rättigheter? av E.
M. C. Pontin, m. fl. inlägg i frågan. Det var
om denna judarnas emancipation som Fredrika
Bremer i Svenska tidningen den 3 maj 1854
angav sin ståndpunkt:
Det är en liten hop af detta folk, som
bosatt sig bland oss och under en tidsföljd af år
här redeligen födt sig med sina händers arbete,
aldrig betungat staten eller staden med sina
behof, aldrig blifvit tilltalade för brott inför våra
domstolar, aldrig visat oss någon ovänskap e ler
vållat någon orolighet, utan tvärtom alltid bevisat
sig som goda medborgare, fridsamma, flitiga,
kloka, barmhertiga, icke blott mot sina, utan äfven
mot våra fattiga ... Man vill medgifva dem
rättighet att bosätta sig i några af våra städer men
icke uti andra. Man behandlar dem som vilda
djur, hvilka måste hållas i afskilda rum af
parken ... Må de komma oss allt närmare, ja så
nära, att de bli fullt våra en dag.
Den dagen inträffade först den 16 februari
1870, då riksdagen med stor majoritet gav
judarna alla medborgerliga rättigheter.
I ett avseende fick Adolf emellertid stort
personligt intresse av medborgarskapet. Det
var nämligen förutsättningen för en hederspost
han ivrigt eftersträvade: academiebokhandlare
1 Som bekant är minnesvården på dennes grav
rest av »Tacksamma judar utom Norge». Se
Hugo Valentin : Henrik Wergeland och de
svenska judarna. Ord och Bild 1923, sid. 633.
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
