Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
dramats obestridde mästare, så gav
Björnson sitt högsta i lyriken. Odlade Lie upp
romanen, så präglade Kielland i första
rummet den eleganta novelletten. Det är
icke minst detta som kommer deras verk
att tillsammans bilda ett så sällsynt
fulltonigt ackord.
Jonas Lies talang var i särskilt hög
grad begränsad till ett enda fält:
romanens. Vad han därutöver producerat —
frånsett de båda sagosamlingarna Trold,
som kanske äro hans yppersta verk — är
mestadels obetydligt eller likgiltigt. Men
som en nyskapare av den realistiska
vardagsromanen har han betytt mycket icke
blott för sitt eget land utan för hela den
nordiska litteraturen.
Lies första diktarperiod, 1870-talet, är
framför allt sjöromanernas: Den
Frem-synte, Tremasteren Fremtiden, Lodsen og
hans Hustru, Gaa paa! Det blåste friska
havsvindar från alla håll i den nordiska
»genombrottslitteraturen», hos
Drachmann i Danmark, hos Strindberg i
Sverige, hos Tavaststjerna i Finland. Den
med modern realism utförda litterära
marinmålningen, på vers eller prosa, hörde
till skedets stora erövringar. Genom sina
70-talsromaner blev dock Jonas Lie på
detta område föregångsmannen framför
andra. Strindberg t. ex. antyder i sina
tidigaste havsskisser från Sandhamn sin
tacksamhetsskuld till Lie, som genom Den
Fremsynte i ett slag grundade både sin
egen och hela genrens popularitet.
Havet hade Lie fått till framtida
dik-tardomän redan när han som pojke sprang
och lekte vid stränderna och på
bryggorna i Tromsö. Och hans kärlek till havet
var av det äkta slaget. När han sedan satt
nere i Italien och med hemlängtans hjälp
trollade fram sina bilder av »livet
nordpaa», kunde han överfallas av ett
plötsligt begär att se havet igen — om också
bara Medelhavet — ta sig en tur ner till
kusten och, i det han skyndade långt före
sitt sällskap, tömma i sig en handfull av
det salta vattnet. Den som lekt vid en
havsstrand som barn kan förstå honom.
Salthalten i Lies sjöromaner är också
så pass stark att den än i dag hindrar dem
från att verka fadda. Det är sant att
personteckningen är åtskilligt idealiserande;
det blir litet väl mycket av
genomhederliga gamla sjöbjörnar och kavata
mada-mer, av frejdiga pojkar och käcka jäntor
och av trohjärtade kärlekshistorier. Men
Lies sjömansidyll är dock i förhållande
till Björnsons bondeidyll som havsvatten
mot sötvatten. Figurer som Salve
Kristian-sen i Lodsen og hans Hustru, madam
Kristensen i Rutland och Rejer Juhl i
Gaa paa! hålla mer än väl att ta på.
Vad som därtill gjorde Lies sjöromaner
så suggestiva var den Nordlandsmystik,
den genuina spökstämning som svävade
över dem som dimman över vattnet, och
för övrigt skildringen av hela den
sällsamma naturen i landet norr om
polcirkeln. »Engång slaaet Hul paa dette
Underland, der hed Nordland», skrev Lie
själv, »og som laa der med Lysets Eventyr
om Sommeren og Mørkets Gru om
Vinteren, saa jeg for mig et nyt Felt av
uendelig Farverigdom og Intresse.» Den
Fremsynte lyste också, enligt Björnsons
ord, som en vit mås i den gråa
vinterluften. När Björnson, något överraskande,
även jämförde den med Tegnérs lyrik,
tänkte han säkerligen närmast på
romansen om Frithiof på havet, som med sitt
inslag av trolldom och sejd i stormvinet
och vågbruset verkligen har ett visst
syskontycke med de många kusliga
historierna om draugen i Lies romaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
