Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
en Hyssing ned fra Spigeren under Speilet, og
en Del af Fruens høie Skikkelse og Ansigt,
medens hun sad i den strimlede Kappe og
strikkede. — Indover Værelsets Dunkelhed
skjel-nedes neppe de borteste Stole henne ved Ovnen
og Kjøkkendøren.
Eller, ur Inger-Johannas brev från
hennes huvudstadsbesök:
Der sad jeg da i Halvmørket med en
The-kop i Fanget og Kavringer, — hvordan jeg fik
det, husker jeg ikke, — og tænkte, er det mig
eller ikke mig, dette her? Det var i
Førstningen slet ikke godt at se dem, der sad omkring
i de bløde stoppede Stole. Det, jeg saa
allernærmest ved mig, var et Stykke af en Fod med
Sporer og en bred, rød Rand langs Siden, som
vuggede op og ned hele Tiden. Af og til
dukkede et Hoved med en fin Kniplingskappe frem i
Lyset for att sætte en Kop bort eller forsyne sig.
Lampeskjærmen gjorde akkurat en rund Ring
i Værelset, ikke en halv Alen udenfor Bordet.
Vilken stark tidsstämning framkalla ej
enbart dessa belysningseffekter!
Alltefter Familien paa Gilje var Jonas
Lies ställning som »hemmets diktare»
fastslagen. Man föreställer sig honom gärna
som skildraren framför andra av den
trivsamma familjeidyllen i fotogenlampans
århundrade. I själva verket måste detta bero
uteslutande på hans vidunderliga förmåga
att framkalla själva den stämningsmättade
»interiören». Över de människoöden han
sätter in i den faller däremot det
revolterande 8o-talets skarpa och klara
gryningsljus. Det fattiga, isolerade kaptensbostället
långt uppe i fjällbygdens mörker
genljuder av den apoplektiske husfaderns
lynnesutbrott, och där framsläpar »Ma» vid hans
sida sitt »hæderlige trællende, offerfulde
— skal man kalde det Liv?», samma liv
som i sinom tid också väntar döttrarna.
När en 8o-talist som Kielland trots detta
fann Familien paa Gilje vara en alltför
harmlös bok, måste det bero på att Lies
skildringssätt var ett annat än 8o-talets i
gemen. Där fanns ingenting av satir hos
Lie, men däremot mycket av den i tidens
litteratur sällsynta varan humor. Lies
innersta patos är icke 8o-talets heliga
indignation, utan medlidandet. »Schopenhauer,
sagde De, holdt Medlidenhed med
Menneskeheden for den eneste holdbare
Følelse», skrev Lie vid samma tid i ett brev
till Georg Brandes, »jeg tror, att der traf
han det — det i os, som er den rette Grund
for Væksten.» Lies teckning blir därför i
varje fall sannare och fylligare än
satirikerns; den uppoffrar aldrig de
psykologiska nyanserna. Å sin sida kunde han
klandra Kielland för att denne gick
»ensidig og ondskabsfuldt løs paa
Personlighederne» i sina böcker. Kaptenen på Gilje
är däremot sedd med en humorns glimt i
ögat; Lie vet också att han har en öm
punkt, svagheten för älsklingsdottern
Inger-Johanna, som till sist smälter ner
hans gamla förhärdade knekthjärta. Och
utan detta drag skulle figuren avgjort
verka mindre sann.
I Kommandørens Døttre är Lie f. ö.
mera skoningslös i sin aversion mot den
sociala och sällskapliga konventionalismens
förstockade och fördummade slavar, men
icke ens här tillfredsställde han ändå
tidens anspråk på indignation. Änne
Charlotte Leffler skrev uppbragt i ett brev till
Snoilsky, att hon i bokens slutepisod om
Marthes, den ogifta moderns tragedi
saknade »ett skri av indignation från
författarens sida». Skall man anmärka något
mot denna ypperliga roman, är det i själva
verket att dess tragik är nästan
beklämmande tillspetsad. När man icke märkte
indignationen under Lies objektiva
framställningssätt, måste det ha berott på att
man blivit lomhörd av ibsenska
dockhems-uppgörelser och strindbergska
äktenskapsgräl. Lies måttfullhet och skenbara
objektivitet kunde i själva verket vara nog så
underfundiga, och det var icke utan skäl
som Björnson gav författaren till
Kommandørens Døttre det eftermälet, att han
var en »den lumskeste, leende Nedbryter
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
