- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
572

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Linköpings domkyrka. Av Erik Lundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erik Liindberg

När den gotländske mästaren tillträder
sitt nya arbete finner han sålunda ett
knippepelarepar färdigt (eller nästan
färdigt) samt material iordningställt för en
rad av därtill passande bågar och
väggpelare —• det vill säga passande efter
dåtidens moderna västerländska smak,
däremot icke enligt gotländsk. En bågprofil,
som sammansättes av smärre och rikare
uppdelade sektioner än dess bärande
pelare, är vid denna tid normal. Ju högre upp
i byggnaden, dess mera sprida och lösa sig
formerna. Verkan skall bliva som
vågtoppar de där häva sig och splittra sig i det
ögonblick då de ej kunna nå högre. Men
för en tolvhundratalets gotlänning finns
det ingen logik häri. En pelares profil
måste för honom påtagligt motsvaras av
bågens. I lugna, jämna men märgfulla tag
skola krafterna svinga sig uppåt, i solid
och logisk följd bärande samt enkelt och
naturligt omslutande rummet. Utan att
låta sig förvilla har den gotländska
kyrkobyggnadskonsten hållit fast vid dessa en
gång tillägnade romanska lärospån,
und-fångna framförallt i Visby, där dessa
ideer för övrigt levde längre än vanligt
var i Tyskland.

När vår mästare började sitt arbete i
Linköping, tog han dock till en början
ganska starkt intryck av den där föregående
periodens stil. Han sökte efterbilda de
stigande stänglarna och deras bladknutar
även i sina kapitäl. Till en början sker
detta alldeles direkt, men snart börjar
omtolkningen. De mjuka växtformerna
förvandlas till spända, energiska
nervstrålar och framför allt, hela kapitälformen
omdanas så att den exakt motsvarar de
nya bågprofiler av enklare, mindre
uppdelad sammansättning vilka nu huggas.
Mästaren vill icke i dem prisgiva den
släta, kännbara ytan för idel ribbor i
tätt knippe.

Ej heller ifråga om pelarna vill han
vara med om knippeformen. Han ratar det

halvfärdiga materialet till ett ytterligare
par av sådana samt anlägger själv ett nytt,
av samma volym som företrädarens men
av enkelt åttkantig form. Pelare av denna
form möta vi mycket ofta i svensk
medeltidsarkitektur. I Varnhem t. ex. har
man lyckats infoga dem i högkorets
kransande arkad, och långt senare möta vi dem
i Vadstena klosterkyrka samt i S. Karin
i Visby. Kanske utgå impulserna till hela
denna serie från Helge Ands fantasifulla
dubbelkapell i Visby, i första rummet då
till Varnhem och Linköping. Men å
sistnämnda ställe är det tydligt att man även
strävade efter att åstadkomma en pelare
som till volym och total form direkt
motsvarade knippepelarna, men som samtidigt
gav mera tillfredsställelse åt en smak
som fordrade hela lugna ytor och en klart
och åskådligt fattbar, bärande
pelarekropp, i motsättning mot ett sönderdelat
knippekomplex.

Ännu ett pelarepar återstod dock att
bygga. Och här möter det alla mest
fängslande momentet i domens
byggnadshistoria. Man frångår icke bara de tidigare
till-lämpade pelareformerna utan vågar sig på
en oerhört mycket smäckrare och
djärvare form: smala runda pelare av elastiskt
spänstig resning och med en storartat
logisk utbildning av bas och kapitäl —
utvunnen till stor del ur former som redan
funnos inom katedralens murar. Man
häpnar över den fantasi och den
självständighet som här ur ett ringa antal förebilder
vågar nydana så märkligt.

Kanske kan man dock komma en av
impulserna på spåren. Under den äldsta
hall-kyrkoperiodens tid har man nämligen
sannolikt avsett att göra just sådana runda
pelare. Men deras höjd kunde då icke
bliva mera än omkring två tredjedelar av
de nuvarandes. Rundpelarnas
proportioner bliva med en dylik höjd icke längre
så exempellösa utan i stället fullt normala.
Man kan därför mycket väl tänka sig att

572

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free