Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Linköpings domkyrka. Av Erik Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköpings dorn k y r k a
na har Romdahl kunnat bestämt fastslå
huru långt man hunnit vid avbrottets
inträdande.
Först under den märklige Biskop
Henrik Tidemansson återupptogs arbetet.
Även nu inkallades stenmästare från
Köln. Vi känna ej deras namn, på ett
enda undantag när. Romdahl har nämligen
lyckats påvisa, att den bekante
arkitektenbildhuggaren Adam van Düren, känd från
arbeten i Stockholms Storkyrka, i
Lundadomen och på Glimmingehus, varit
verksam under själva avslutningsperioden, då
de sista valven byggdes. I stort sett var
korbygget avslutat år 1498.
Det var ett för våra förhållanden
synnerligen märkligt byggnadsverk som
biskop Henrik sålunda fört till slut. Hur
exceptionellt det var, förstår man
måhända allra bäst, om man jämför dess rika
former med den biskopsborg, som under
loppet av fjortonhundratalet, alltså
samtidigt, uppfördes strax bredvid domkyrkan.
Enkla, släta murytor av gråsten och tegel
med sparsam och blygsam dekoration i
form av blindnischer på några få ställen.
Detta är samma art av byggnadskonst,
som vi möta vid den stora mängden av
kyrkor, som samtidigt uppfördes eller
förändrades. Jämför t. ex. de väldiga,
massiva murtornen i Strängnäs, Västerås och
Nyköping! Vi få gå till Visby, till S.
Karin, för att finna motsvarigheter till
Linköpingskoret. Men även här äro dock
formerna mindre extrema.
Domkyrkokoret i Linköping är helt
enkelt den enda byggnad i vårt land där
man verkligen kan få någon uppfattning
om sengotikens egenartade formvärld.
Kanske kan man skildra intrycket av
denna interiör såsom en föreställning om att
befinna sig inne i en jättevåg, som i
stigande strängar lyfter sig uppåt,
omslutande betraktaren, hävande sig till det
elastiska materialets bristningsgräns. Man har
en märkvärdig förnimmelse just av att
Norra s a k r a m e n t s h u s e t.
väggar, pelare och valv bilda en elastisk
massa, som spänner ut sig och tänjer sig
kring rummet. För författaren kan
ingenting annat ge föreställningen om gotikens
dynamiska uttryckssätt än bilden av
havsvågens sugande stigning, i mäktiga tunga
S579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
