Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Maarten Heemskercks Linköpingsaltare. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maar ten He emsker eks Linköpings altar e
Av Axel L. Romdahl
––’ Å GUSTAF II ADOLF, vars
universella snille räckte till för att skänka
ett låt vara förbigående intresse också
åt konstens företeelser i en järntid då man
i vårt land eljest hade föga förstånd på
dessa ting, räknade den av hans farbroder
kung Johan skänkta altartavlan i
Linköping såsom ett av landets tre yppersta
konstverk — de andra voro »Crusifixus i
Vadstena» och St. Göran i Storkyrkan —
är detta knappast ägnat att förvåna.
Redan genom sin storlek var Maarten
Heemskercks altarverk imponerande. Det
är såvitt jag vet den nederländska
romanismens till måtten omfångsrikaste
arbete av detta slag. I hela norra Europa
fanns utom de vävda tapeterna knappast
en bild framställning med dessa
monumentala låter. Vår tid är kanske benägen att
anse bildernas patos tomt och ihåligt,
deras återgivande av Jesu lidande brutalt och
krasst. Men renässansens och den
inbrytande barockens människor sågo tingen på
ett annat sätt än vi, kände behov av
överdrift i uttrycket och hade nerver som ti 11—
läto dem att utan att stötas tillbaka
beskåda även det gräsliga. En nutida
guds-tjänstfirande församling undanbeder sig
gärna att på altaret nödgas möta en bild
där kvalen ropa högt mot skyn, där
ondskan uppträder i obehärskad vildhet. Om
man skall stanna inför Den Korsfäste
skall han framträda i stilla ensamhet,
möjligen beledsagad av de sorgefyllda ädla
gestalterna av Maria och Johannes — ett
elegiskt, icke ett patetiskt Golgatha.
Renässansen och barocken sågo Långfreda-
gens händelser som ett stort drama av
vilket de läto sig uppskakas. Teologiskt
och religiöst vågar jag ej döma mellan
vår tid och de gamla tiderna. Men
konstnärligt sett ha de gamle fått mera ut av
motivet än vår tid, som av skygghet och
blödighet går ikring dess tragiska storhet.
Om Linköpings domkyrkoförsamling av
hänsyn till domkyrkans arkitektur gjort
invändningar mot återuppsättandet av
Heemskercks altare har den kunnat
åberopa vägande sakskäl. I den mån dess
beslut att rata det stora altarverket bestämts
av oförmåga att konstnärligt tillägna sig
dess innehåll, kan detta ej anses som annat
än ett tecken på nutidens försvagade
känsla för det kraftfulla och tragiska i konsten.
Ty Heemskercks altare i Linköping är
trots allt ett betydande och lödigt
konstverk. Beställt för en katolsk kyrka ■— vi
skola återkomma till dess tillkomsthistoria
— och utfört av en katolsk konstnär har
det, frånsett de ytterflyglar som ägnats
titulärhelgonet i den kyrka där det skulle
uppställas, ett centralt evangeliskt
innehåll som gjorde det skickat att under mer
än tvenne århundraden uppbygga en
protestantisk menighet. När flyglarna stå
öppnade träder hela Jesu lidande emot oss.
Ett eljest gärna återgivet moment i
lidandeshistorien har konstnären dock
utelämnat. Det var sannolikt klokt av honom
att undvika att skildra Getsemane med den
tysta och ensamma själskampen. Det var
det ropande, ej det tysta som Heemskerck
förstod att ge. Huvudbilden med
korsfästelsen är ett mångstämmigt rop. Intet
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
