Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Artur Hazelius. Ett hundraårsminne. Av Sigurd Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Curman
brytare, nyskapare och ledare av
utvecklingen på vissa mer eller mindre
omfattande områden, inom vilka utvecklingen
utan deras insatser med säkerhet blivit en
annan och ringare.
Och nog känna vi det så inför den man,
av vars födelse vi i år kunna fira
ioo-års-minnet, Artur Hazelius, Nordiska
Museets och Skansens skapare och inledaren
av en ny period av vårt folks hela
inställning till och känsla för hembygden. Ty
han var icke blott, icke främst, den geniale
och energiske skaparen av ett i och för sig
omfattande och storslaget, till sin art och
sin anläggning alldeles nytt museum; han
var även och framför allt uppväckaren av
slumrande känslor av värdefullaste art hos
hela vårt folk. Ty runt omkring hans verk
växte fram en ny fosterlandskänsla, en
konkretare, klarare och påtagligare känsla
av glädje över det land och det folk, som
visat sig hava lämnat ett så rikt och
mångskiftande arv åt det nu levande släktet,
ett arv som var tillgängligt och förståeligt
för alla. Det var ej blott ett Sverige som
tronade på minnen från fornstora dar, utan
ett Sverige som med svett och möda i
vardagens arbete strävat sig fram till allt
bättre levnadsvillkor, och som i helg och
högtid med färg och form, med sång och
sägen sökt göra livet gladare och vackrare,
ett Sverige som stod där livs levande för
alla, sådant det gått från far till son
släktled efter släktled alltifrån urminnes tider,
och där det nu bara gällde att bygga
vidare — och helst också bättre — på den
gamla fasta grunden.
För Artur Hazelius var museet
visserligen den vetenskapliga institution som
skulle lämna materialet till det svenska
folkets odlingshistoria, men det var nog i
ännu högre grad — i synnerhet sedan
Skansen tillkommit — avsett att vara
kraftkällan för en sund och stark
nationalkänsla.
Att allt detta var en enda mans, Artur
Hazelius’ personliga verk, därpå kan ingen
tvivla, som känner detta verks tillblivelse
och framväxt.
Det är emellertid icke verket, utan
mannen som skapade det, som nu har rätten
till vår uppmärksamhet. Det blir till slut
ändå verket som kommer att behandlas,
ty mannen blev här i sällsynt grad ett med
verket.
Visst var Nordiska Museet och Skansen
Artur Hazelius’ livsverk, men arbetet med
dess skapande upptog icke större delen av
hans liv. Det var icke en uppgift på vilken
han klart inriktat sig från sin ungdoms
dagar eller för vilken han genom sina
studier målmedvetet förberett sig. Det var
först sedan Hazelius nått mogen
mannaålder som den uppgift stod klar för
honom, vilken sedan helt skulle bliva hans
liv. Han var då nära 40 år.
Låt oss emellertid närmare se, huru
denne märklige mans liv utvecklat sig.
Artur Hazelius föddes den 30
november 1833 i Stockholm, i det vackra
gulmålade trähus, som nu är uppfört på
Skansen längst upp i dess s. k.
Stockholmskvarter, men som då låg i
Stockholms norra utkant i närheten av den plats
där Surbrunnsgatan korsar Sveavägen.
Artur Hazelius var sålunda ett
Stockholmsbarn, men han härstammade både på
fädernet och mödernet från
Norrlandssläkter. Hans föräldrar voro dåvarande
kaptenen, sedermera generalmajoren Johan
August Hazelius och dennes hustru Lovisa
Svanberg, bördig från Ångermanland.
Medlemmar av fädernesläkten, som
utgått ur den gamla svenska bondeklassen,
hade i oavbruten följd mellan åren 1672
och 1816 suttit som präster i Bergsjö och
dess annexförsamling Hassela i
Hälsingland. Från Hassela socken togs namnet
Hazelius, vilket fördes nedåt landet då en
av de lärda kyrkoherdarnas söner
övergav deras väg och i slutet av 1700-talet bo-
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
