Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Artur Hazelius. Ett hundraårsminne. Av Sigurd Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ig ttrd
Curman
på Hazelius’ originella tankar om eller
gigantiska ansträngningar för den byggnad,
som skulle omsluta samlingarna.
Däremot vore det orimligt att icke med
några ord omnämna Hazelius’ sista stora
skapelse, Skansen, och hur han såg på
denna i tillblivelsens ögonblick. Det är
tydligt, att friluftsmuseets idé redan tidigt
hägrat för Hazelius, ehuru möjligheten att
realisera den först sent yppade sig. 1890
fick Hazelius såsom gåva mottaga det s. k.
Framnäsområdet invid
Djurgårdsbrunnsviken, nedanför Skansen. Redan året
härpå köpte han av Christian Hammer det
s. k. nedre Skansen-området och i slutet
av samma år gjorde han sitt djärvaste
språng genom att utan ett öre i fickan
för 100 000 kronor inköpa det stora
Bel-vedereområdet, d. v. s. huvudparten av
Skansens nuvarande parkområde. Vi, som
känna vad Skansen blivit och är, vi
förstå nog nu, vad Artur Hazelius i fjärran
skådade, då han i en nästan febril
glädjeyra kastade sig in på uppgiften att av det
vanvårdade, men idealiskt välbelägna
området skapa världens första etnografiska
friluftsmuseum. Men vi kunna näppeligen
tillfullo fatta, vilket mod, vilken entusiasm,
och vilken tro på uppgiften som krävdes
av Hazelius för att kunna genomföra
planen. Några utdrag ur Hazelius egna brev
om saken till en i utlandet bosatt nära vän
ger oss en målande bild av hans tankar
och sinnesstämning under Skansens första
spänningsfyllda skapelsedagar. Han
skriver i olika brev under 1891:
Har Ossbahr skrivit om »Skansen»? Det
är en stor tanke, det påstår jag själv. Skall
berätta dig, att jag idag skrivit till Oscar
Dickson för att få de 25 000: — kronor, om
vilka jag igår överenskom med Chr. Hammer,
och vilka jag måste skaffa före månadens slut.
Jag är beredd att sätta mig själv i sticket för
summan. Vi måste ha Skansen. En hel liten
stad av gamla byggnader skulle växa upp på
den härligt belägna tomten.–-Skansen
är emellertid en sak, som tillhör »min
livsgärning». Det ligger en omätlig vikt vid dess
förvärvande, ty ovisst är, om någon efter mig
gör sig den mödan att söka utföra den plan,
jag ifråga om densamma utkastat, och som
för museet innebär fröet till en storartad
utveckling och för Stockholm en utomordentlig
ekonomisk fördel. — Men om det går, det är
en annan sak. Så lätt skall jag dock ej släppa
taget.–-Skansen är och blir enligt
min övertygelse ett mästërgrepp och gör mig
dagligen glädje, trots det att planering m. m.
nu varje vecka kräver hundratals kronor, dem
jag med stort besvär måste upplåna. Ingen
förlagsgivare! Förfärliga dessa stockholmare.
Men kom och se! — — — Kanske är du
missnöjd med mitt Belvedereköp? Vore du
här, skulle du finna det vara en mästerkupp,
trots den stora börda jag ytterligare åtagit
mig. Jag har en stark förtröstan, att det skall
gå, — och du vet tro kan försätta berg.
Excelsior! Och Skansen skall bli en gruva.
Med Skansen skola vi taga stockholmarne.
Och längre fram skriver han: Och dock är
Skansen säkert en av mina bästa tankar.
Att han hade rätt däri, behöver jag icke
här betyga, och vad Skansen blivit och är
icke blott för Stockholm utan för hela
Sverige, behöver jag heller icke närmare
beskriva. Att bakom Skansens skapande
låg en tanke av sällsynt stor räckvidd
bevisas väl allra kraftigast av dess hastiga
och begärliga anammande ej blott i
Norden, utan världen runt. Den har burit
frukt tusenfalt. Åtskilliga äro nu de
förnämliga, i vissa fall med Skansen fullt
jämnbördiga friluftsmuseer, i vilka våra
nordiska grannländer, efter Hazelius’
mönster, sökt bevara de förnämligaste
kvarlevorna av en äldre kultur. Och i vårt
eget land kunna »gammelgårdarne», som
alla äro Skansens avkomlingar, räknas i
hundratal. Ja, de ha kanske en viss
tendens att bli alltför många. Men säkert är,
att de, liksom sin urbild Skansen, varit de
rika källorna för den starka våg av
hembygdskänsla, som trots allt förflackande
och all nivellering dock är ett av de
glädjande dragen i de senaste decenniernas
utveckling i vårt land.
För Skansen gav Artur Hazelius fak-
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
